Urbans Tankar och Funderingar

Satte vår kombinerade ugn/micro på 200 grader och fortsatte förbereda maten till julbordet. Efter en stund tyckte jag dock att det började lukta lite märkligt från ugnen, så jag öppnade luckan och ut välde det rök och där på botten i ugnen var det en kladdig sörja som typ kokade…

… först fattade jag inte alls vad det kunde vara för någonting, tills jag kom på att jag glömt micro plastkupan och nu hade hela kupan smält och då menar jag verkligen hela!

Jag kommer nog aldrig mer glömma micro plastkupan i ugnen, för det är väl så att man lär sig av sina misstag?

Tänker att det finns en oerhört viktig förmåga att utveckla i livet och det är att lära sig av sina misstag, för misstag är oundvikliga och vi gör dem gång på gång eftersom det på något märkligt sätt är livets gång.

Om jag skulle börja analysera mitt liv i detalj skulle jag nog upptäcka att det bland annat består av en lång rad av misstag. Skulle nog kunna skriva en hel bok om alla fel jag gjort, men nöjer mig här och nu med att berätta om plastkupan i ugnen.

När man begår ett misstag är det bra om man kan stå för det. Att erkänn för sig själv och andra att man liksom klantat till det, försöka lära sig något av det och sedan försöka göra det bästa av situationen.

När ugnen sedan hade svalnat kunde vi plocka ut micro plastkupan igen, dock var den då platt som en pannkaka!

/ Urban

Efter mörker kommer det alltid ljus, är ett talesätt som jag funderat på under denna årets kortaste och mörkaste dag. Och det är ju faktiskt så att det är som allra mörkast precis innan det ljusnar, innan gryningen kommer och driver mörkret på flykt.

Idag kl 16.59 inträffade vintersolståndet och från och med då blir dagarna bara ljusare och ljusare fram till dess att sommarsolståndet inträffar. Givetvis märker vi det inte omedelbart utan det är först i januari som det märks tydligt. Men å andra sidan har det nog en positiv effekt på oss redan innan dess. Bara vetskapen om att det blir ljusare och ljusare gör livet lättare att leva!

Precis som varje år har månader av mörker har livet sina mörka dagar. Nattsvarta dagar då jag undrat om det någonsin kommer att bli ljust igen. Dagar då det känts som att ljuset inte ens existerar. Men jag vet att ljuset tillslut kommer tillbaka även om det kan kännas som en evighet innan det sker, och att känslan när solens strålar börjar höja sig över den mörka horisonten och värmen den frusna och ledsna själen kan vara otroligt befriande. En känsla som jag innerligt längtar efter att återigen få uppleva.

Kanske kan Vintersolståndet vara en dag då vi får påminna varandra om att det vänder, att mörkret kommer få ge vika. Att det kommer att ljusna i livet, men att det kan ta tid innan det märks.

/ Urban

När jag för någon dag sedan var på väg ut från Vivalla vårdcentral mötte jag en förälder till ett barn som jag tidigare haft på förskola. Han frågade hur är läget och jag svarade: – jo, det är bara bra, själv då?

Vi småpratade en liten stund och när jag sedan gick vidare funderande jag på vad jag egentligen hade svarat. Trots att jag är sjukskriven med utmattningssyndrom och precis hade besökt vårdcentralen sade jag att ”det är bara bra”…

… I och för sig sade han också att ”det är bara bra”, så man kan ju undra vad han skulle in på vårdcentralen och göra?

”Hur är läget?” eller ”Hur mår du?” är fraser som dagligen utbyts mellan oss människor, och jag kan tycka att det är lite tråkigt att både frågan och svaret som ges blivit artighetsfraser istället för djup och verklig kommunikation.

För ärligt talat, hur ofta är vi genuint intresserade och verkligen lyssnar på svaret på vår fråga och visst är det väl så att vi i de allra flesta fallen svarar det som frågeställaren nog vill höra: ”det är bara bra”…

Självklart generaliserar jag det hela, för givetvis kan frågan ”Hur är läget?” vara betydligt mer än en artighetsfras när den är ställd med kärlek, respekt och empati av någon som verkligen bryr sig.

Kom att tänka på den här bilden som en vän lade ut på instagram för några år sedan med texten: ”Sånt här är vi ofta bra på. Fast jag läste någonstans att det är helt okej. Man kan inte vara förtrolig med många ju.” 

Det är viktigt att vara rädd om sin integritet, därför är det helt okej att ibland säga att det är okej trots att det inte är okej.

Jag tänker att det finns flera goda anledningar till att det är okej att inte alltid säga sanningen: platsen och tidpunkten kan kännas olämplig, man vill inte oroa och lägga över sina problem på den personen och det är väldigt viktigt att ha förtroende för den person som man vill öppna upp sitt inre för.

Dessutom är det så att frågan ”Hur är läget?” påbörjar en process i ens inre som man kan stänga av litegrann genom att svara ”det är bara bra”. Ibland måste vi helt enkelt få vila från det som är jobbigt i livet.

/ Urban

När livet skaver och gör ont är det väldigt skönt att ge sig ut i skogen, för oavsett vilket skick jag befinner mig i så finns skogen där för att omfamna mig. Oavsett årstid så står träden där ute i skogen och väntar på mig.

Gå ut i skogen en stund. Träden förstår

Peter Svärdsmyr

I skogen har många av mina tankar och funderingar växt fram och bearbetats. Där har svåra beslut fattats och träden de har fått ta del av mina innersta tankar och hemligheter och det sköna är att de förstår…

… Och de förstår inte bara mina tankar och funderingar utan de förstår också mina känslor. Både de känslor jag visar utåt och de som jag med all kraft försöker dölja både för mig själv och min omgivning.

Tid som spenderas vid träd är aldrig bortkastad tid

Katrina Meyer

För mig är det aldrig bortkastad tid att vistas ute i skogen, för där får jag en känsla av att bli omfamnad och omhändertagen. Ungefär som att skogen är en terapeut.

Stillheten och tystnaden i skogen hjälper mig att sortera bland mina tankar, funderingar och känslor… Den får mig att inta ett större perspektiv och bli ödmjuk, vilket förhoppningsvis gör att jag blir snällare och bättre på att omfamna mig själv.

/ Urban

Vaknar ännu en morgon med huvudvärk och en påtaglig trötthet, en trötthet som liksom inte går att vila sig ifrån. Jag har sömnproblem, svårigheter med minne och koncentration, är ljudkänslig och har ångest och nära till gråt. Jag har helt enkelt drabbats av utmattningssyndrom och kan inte låta bli att tycka att livet är orättvist!

Okej, jag vet mycket väl att livet inte är rättvist, men har jag inte redan fått min beskärda del av orättvisa? Jag har ju mött så många motgångar och svårigheter i livet och jag har fallit djupt och slagit i botten, men varje gång har jag klättrat upp igen och det ska jag göra denna gång också.

Det är inte rättvist att jag drabbats av så mycket elände i livet, men sanningen är ju den att livet inte är rättvist! Och ju förr vi lämnar den falska uppfattningen bakom oss desto bättre. Om vi envist klamrar oss fast vid att livet ska vara rättvist så blundar vi för verkligheten.

Om vi tänker att livet skulle vara rättvist så skulle plågor och välsignelser vara fördelade jämnt över hela mänskligheten, men vi vet ju alla att så inte är fallet.

Ändå verkar det som att vi människor är födda med ett slags behov av att livet ska vara rättvist, för när vi drabbas av svårigheter, allvarliga sjukdomar och livet krisar så tycker vi att det är orättvist. Vi har liksom svårt att acceptera att detta sker helt slumpmässigt, men läser man bibeln står det faktiskt att allt är tillfällighet och slump.

Det inte är de snabba som vinner loppet, det är inte de tappra som vinner striden, det är inte de visa som får bröd, inte de kloka som blir rika, inte de kunniga som har framgång: allt är tillfällighet och slump.

Predikaren 9:11

Men har du tänkt på att tanken att svårigheter och allvarliga sjukdomar kan kännas orättvisa egentligen förutsätter att de skulle kunna vara rättvisa och därmed enbart drabba de som förtjänar lidande. Men vem förtjänar att bli våldtagen, få cancer eller drabbas av någon annan tragedi i livet?

Kanske är det så att vi människor varken kan eller ska mäta livet i rättvist eller orättvist, utan istället se livet precis som det är! Ett liv med toppar och dalar, glädje och sorg, framgångar och motgångar…

/ Urban

Trots att tvivel är något som alla troende brottas med emellanåt är det ytterst sällan som vi pratar om det i kyrkan, och ibland känns det nästan som att tvivel är så tabubelagt att vi knappt vågar närma oss det ens i våra egna liv.

När jag för många år sedan hamnade i en personlig kris var det många troende som inte förstod att jag kunde tvivla så mycket på Gud. Flera gånger fick jag frågan: ”hur kan du som upplevt så mycket av Gud tvivla?”…

… Men det var just därför som jag tvivlade! Jag hade fått uppleva Gud tidigare i livet men mitt i livskrisen kändes han långt borta, om han överhuvudtaget fanns?

Egentligen kanske jag inte tvivlade så mycket över hans existens, men om Gud har har all makt varför grep han inte in? Om han nu har en plan för mitt liv och bryr sig om mig, varför känns han då så frånvarande? Och spelar det verkligen någon roll om jag ber?

Dessa och många andra frågor har jag under årens lopp brottats med i mina tvivel och för mig har det verkligen blivit så att tro och tvivel slagit följe i livet. Eller som en psykoterapeut en gång sade till mig: – ”Att tvivla det är din tro!”

För mig är tvivel ett sätt att vara uppriktig i min tro, att ta tron på allvar genom att grubbla, ifrågasätta, längta och söka efter sanningen.

Det sägs ofta att det behövs en kris för att få till en utveckling och kanske är det precis så tvivlet kan fungera för den andliga utvecklingen. Frågan är vad vi låter tvivlet göra med oss. Låter vi tvivlet föra oss närmare sanningen eller tar vi vårt pick och pack och drar så långt bort vi bara kan?

Tvivlet är skelettet i trons garderob och jag vet inget bättre sätt att behandla ett skelett än att lyfta ut det i ljuset och se det för vad det är: inte något som vi ska vara rädda för och gömma undan, utan en hård struktur som levande vävnad kan växa på.

Philip Yancey

För mig har tvivlet verkligen få bli ett skelett som tron fått växa på. Mina tvivel har tvingat mig att ifrågasätta och undersöka alternativen till tro, alternativ som visat sig vara otillräckliga. Man skulle helt enkelt kunna säga att jag tack vare mina tvivel fortfarande är kristen!

Min önskan är att vi i kyrkan skulle låta tvivlet få rum jämsides med tron. Att vi skulle våga släppa fram tvivlet och häva ur oss de jobbiga och tuffa frågorna och ställa Gud mot väggen. För grejen är att han tål det!

/ Urban

Vi är berättelser. Människor behöver din berättelse, för att förstå vidden och bredden och djupet och höjden av vad det innebär att vara människa.

Peter Svärdsmyr

Alla bär vi på berättelser om glädje och sorger, omvälvande händelser och stilla vardagslunk. Vi har alla vandrat olika vägar och upplevt olika saker. Vi har alla ryggsäckar med helt olika innehåll och jag tror att livet skulle bli ännu mer spännande och lärorikt om vi vågade dela våra berättelser med varandra.

Jag tror frågan vem vi är får sitt svar genom att vi placerar in oss i en berättelse om vårt liv. Att vår personlighet är formad utifrån flera olika berättelser som binds samman till den stora berättelsen…

… Och den berättelsen förändras hela tiden genom nya upplevelser och erfarenheter, tankar och funderingar. Den berättelsen påverka också vår syn på oss själva och andra.

Precis som Peter Svärdsmyr skriver behöver vi berättelserna för att förstå vad det innebär att vara människa. För tänk vad mycket vi människor går och bär på, händelser som vi varit med om som inte går att ana och erfarenheter vi fått som kan vara till gagn för andra.

/ Urban

Höstens färgsprakande skrud väcker en förundran hos mig, och det är verkligen en fröjd för ögat att se färgerna i naturen skifta färg från grönt till ett eldigt gul-orange-rött eldorado. Först uppe bland träden och sedan på marken då löven faller av och bildar ett vackert täcke…

…och jag älskar att sparka runt bland löven och jag får liksom inte nog av det prasslande ljudet som uppstår. Och jag kan inte heller låta bli lövhögarna som bara väntar på att man ska vältra sig i dem eller att man ska kasta löv på en vän eller kollega.

Hösten väcker förundran över skönheten både i det vackra och i det fula. För också i det vissnande finns det ju en slags skönhet.

Hösten är en märklig skönhet som handlar om döden, för de vackra höstfärgerna är ju ett tecken på att livet försvinner. Att de vackert färgade löven snart kommer förlora sin förbindelse med trädet och falla till marken och dö.

Men samtidigt som jag ser grönskan tyna bort, gör jag det med förvissningen om att den kommer åter, precis som jag tror att det finns ett liv efter döden.

/ Urban

Jag har många gånger funderat på om Gud verkligen lyssnar på våra böner? Och om han nu lyssnar, varför får jag inte uppleva fler bönesvar?

Visst, har det hänt att jag fått konkreta bönesvar och upplevt saker som inte går att förklara bort. Men samtidigt känns det ibland som att jag ber ut i tomma intet. Att jag ropar men inte får något svar, ropar men inte finner någon ro.

För att försöka förstå detta brukar jag tänka på bönen och de besvarade och obesvarade bönerna som ett trafikljus. När det är grönt ljus säger Gud: – Ja, till det vi ber om, när det är gult ljus vill han att vi ska vänta, att det liksom inte är tid ännu och när det är rött ljus säger han nej!

Visst är det skönt när allt flyter på och det blir grönt vid varenda trafikljus. Men sällan är det ju så, ofta hamnar iallafall jag i otakt och kommer lagom fram när det slår om till rött. Men en obesvarad bön är ju också ett svar!

Gud, han vet vad som är bäst för oss och det är därför han ibland svarar nekande på våra böner, ibland låter oss vänta på svaret och ibland genast gör att vi får glädjas. Och ibland svarar han faktiskt med att väcka en ny tanke hos oss som gör att vi ser på tillvaron ur en annan synvinkel.

/ Urban