Psalm 23 är nog en av de allra kändaste och populäraste texterna som finns i Bibeln. De allra flesta har nog någon gång i livet hört denna psalm, oavsett om man är kristen eller inte. Den finns inramad och upphängd i sjukhuskorridorer, den citeras både i film och låttexter. Den citeras både av unga människor som har hela livet framför sig och av människor som ligger på sin dödsbädd.
Det är verkligen inte konstigt att psalm 23 blivit så populär och älskad, för i dessa ord har människor genom årtusenden funnit tröst, styrka och vägledning genom livets olika skeden. På ett enkelt sätt beskriver psalmen vem Gud är och vilka vi är i relation till honom. Den beskriver tydligt att Guds omsorg gäller alla områden av livet.
Min tanke är att publicera några bloggtexter om Psalm 23 med förhoppning om att de ska ge tröst och styrka, men också att de ska utmana dig och få dig att fundera på hur du lever ditt liv?
Det är svårt att veta vid vilken tidpunkt i David skrev denna psalm, var det när han var fåraherde? Var det innan eller efter att han besegrade jätten Goliat? Eller, var det till och med så att han var kung då han skrev denna psalm? Jag vet faktiskt inte och det kanske inte spelar någon större roll. Däremot är det tydligt att han använder sig av sina erfarenheter av att vara fåraherde då han beskriver Gud.
Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig. Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden. Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv och herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.
Psalm 23
Psalm 23 har en uppbyggnad, en slags struktur som kallas kiasm. Det innebär att orden i första stycket hör ihop med orden i det sista, orden i det andra stycket med orden i det näst sista och så vidare…
I mitten av en kiasm finns det viktigaste budskapet. Tänker att det är lite som en god burgare med bröd, där själva burgaren utgör centrum med flera lager av tillbehör både ovan och under sig.
Psalmen börjar med orden ”Herren är min herde” och avslutas med orden ”herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever”, vilket visar att allt börjar och slutar med Herren.
Efter det kommer budskapet om Guds närvaro med orden ”mig skall intet fattas” och ”din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv”.
Tredje temat handlar om Guds omsorg om oss: ”han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro” och ”du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden”.
Fjärde temat handlar om att Gud ger oss ledning: ”han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära” och ”din käpp och din stav, de tröstar mig”.
Sedan kommer huvudbudskapet i psalmen, själva burgaren: ”om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty du är med mig”.
Oavsett hur ditt liv, dina omständigheter ser ut så är Gud med, även om jag villigt kan erkänna att det inte alltid känns så.
Ny dag och ny skön skogspromenad. Gick och funderade litegrann på träden jag såg och de årsringar som finns inuti träden. Ringar som syns tydligt både i stocken och i den kvarvarande stubben när trädet sågats ner.
Jag tror att vi likt träden samlar livets årsringar inom oss. Nya upplevelser och erfarenheter kommer till oss varje dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år.
Allt det vi upplever i livet sparas där under barken i trädstammen och blir en del av vår personlighet, genom att erfarenhet läggs till erfarenhet och klokskap till klokskap.
Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är jag. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.
Tomas Tranströmer
Människan är en helhet där årsringarna utgör delar som fogats samman till en helhet, och för att kunna förstå sig själv måste man på något sätt ha koll på de olika delarna av ens liv.
Årsringarna som bildats i mitt inre har fört mig djupar in i livet och givit mig kunskap om vad det innebär att vara människa. Det är som att åren som går gör någonting med oss som människor.
När jag blickar tillbaka på mitt liv, de minnen, lärdomar och erfarenheter jag har inser jag att jag behövt tänka till och omvärdera mycket för att bli den jag är idag.
Om man studerar årsringarna från ett träd kan man avläsa vilka år som varit frodiga och vilka år som varit torftiga. Likadant är det när jag blickar tillbaka på mitt livsträd, där jag ser både stora årsringar och små och nästan obefintliga. Vilket visar att livet både innehållit år där jag frodats och år som mer handlat om att bara överleva!
Ni har säkert hört uttrycket ”en olycka kommer sällan ensam” och precis som jag tänkt att om man drabbas av en olycka så följs den av ännu en olycka!
Visst, så har det emellanåt varit i mitt liv för jag har verkligen varit otursförföljd. Men när jag googlade på uttryckets ursprung fann jag att det är Selma Lagerlöf som skrivit det och att den inte alls lyder såsom jag tänkt. Den ursprungliga meningen är nämligen:
En olycka kommer sällan ensam den följs oftast av en liten lycka, ett litet hopp i släptåg.
Selma Lagerlöf
Precis så ska jag försöka att tänka i fortsättningen, för jag tror nämligen att Selma Lagerlöf har rätt, man säger ju att hoppet är det sista som överger en människa!
I det där lilla ordet på fyra bokstäver bor det så oerhört mycket kraft att livet kan skilja sig markant om man har det eller inte.
Hopp är inte en lott att hålla i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris.
Rebecka Solnit
Jag gillar verkligen den beskrivningen av hopp, för i hoppet finns det en oerhörd kraft. En kraft som håller livet uppe, som beskyddar det, vakar över det och som låter det växa.
Jag tänker att hopp också handlar om att våga hoppa. Att våga ta steg i riktning mot det man hoppas på. Att helt enkelt våga tänka längre än det man ser. Att släppa kontrollen litegrann och hoppas på att det kommer att bli så som vi önskat eller tänkt.
När hopplösheten tränger på och allt känns kört och meningslöst kan hoppet upplevas som en liten strimma ljus, en hand att ta tag i och att det kanske finns någon som bryr sig.
När livet känns hopplöst brukar jag be till Gud att han ska ge mig hopp, jag tror nämligen på en Gud som kan mer än vad jag förmår. När livet är som mörkast kan han göra så att jag ser ljuset i tunneln, trots att jag ännu inte är där.
För mig är min tro ett hopp och en trygghet och jag tror faktiskt att det finns en plan, en tanke och ett hopp för var och en av oss.
Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.
När livet varit som mörkast har promenerandet varit oerhört viktigt för mig. När jag knappt orkat sätta den ena foten framför det andra har jag ofta tvingat ut mig på en promenad. I perioder av nedstämdhet, posttraumatisk stress, oro, ångest, trötthet och hopplöshet har jag tagit min tillflykt till promenerandet.
Känslan av orkeslöshet och saknad av lust och energi kan lätt få oss oaktiva om vi agerar utifrån våra nedstämda känslor. Men faktum är att motion kan vara ett sätt som hjälper oss att bli av med vår trötthet, både den fysiska och psykiska tröttheten. Man behöver dessutom inte jogga eller springa, det räcker med en rask promenad i friska luften.
När vi är rädda, stressade, irriterade, frustrerade, oroliga och arga går vi upp i varv och kroppen gör sig redo att agera, genom att antingen slåss eller fly. När adrenalinet drar igång är det bra att ge sig ut på en rask promenad som ökar vår puls, det gör nämligen att känslorna rinner av. När hjärtat pumpar hårdare ökar signalsubstanserna serotonin och noradrenalin i hjärnan, vilket är samma ämnen som ökar när man tar antidepressiv medicin (SSRI preparat).
Flera forskare och psykiatriker menar att vår hjärna är skapad för att lösa problem när vi är ute och går. Att våra tankar helt enkelt lättare struktureras, formuleras och bearbetas när vi rör på oss. Konstnären Leonardo da Vinci myntade till exempel begreppet ”solvitas perambulam” vilket betyder problemlösning under rörelse.
Givetvis är sömn, vila och återhämtning viktigt, och jag tror verkligen inte att det är fel att äta antidepressiv medicin eller att besöka psykolog, läkare, beteendevetare eller själavårdare vid behov.
Personligen har jag gjort allt detta, men vill samtidigt påvisa promenader som ett viktigt komplement. Jag är tämligen säker på att jag inte hade klarat av att genomgå min terapi för ett antal år sedan utan mitt promenerande, och i processen att komma tillbaks efter utmattningssyndrom är promenerandet också en viktig komponent.
Kan inte annat än undra varför inte läkare ordininerar promenader som medicin?
Idag (26 april) måste jag slå ett extra slag för promenader, idag är det nämligen promenadens dag. Kanske är jag naiv, men jag tror faktiskt att världen skulle bli en bättre plats att leva på om fler människor insåg fördelarna med att promenera.
En morgonpromenad får hjärnan och kroppen att vakna till liv och dagen blir enklare att ta sig an efter att man fått frisk luft, och en kvällspromenad kan få dagens problem och känslor att släppa. Och där emellan är det inte helt fel med en förmiddagspromenad, en kort promenad på lunchrasten och en eftermiddagspromenad.
Personligen har jag ett stort behov av att promenera och är i ute och går varje dag i ur och skur. Jag måste helt enkelt ut och röra på mig för att må bra. Tror faktiskt att alla människor innerst inne har ett behov av att komma ut i friska luften för att fungera och må bra.
Att promenera är bra både för kroppen och knoppen. Hjärnan, hjärtat och själen behöver komma ut och luftas emellanåt och när vi promenerar utsöndras det en mängd olika må bra ämnen inuti oss som gör oss piggare, gladare, lugnare och mer tillfreds.
Ibland behöver jag ta en promenad för rensa och reda bland alla de tankar och som finns i mitt huvud, som att promenerandet återställer hjärnan. Det är som att vår fysiska kropp talar med vårt inre i framåtrörelsen, även om det inte är helt lätt att förklara hur. Men när vi rör oss framåt verkar det som att vår hjärna har svårt att stanna kvar i sitt ältande. Aldrig tänker man väl så bra eller löser världsproblem som när man är ute och går.
Att promenera är också en bra form för samtala, för när man går bredvid varandra känns det ofta lättare att prata än när man sitter eller står mittemot varandra. Framåtrörelsen gör också att samtalet lättare flyter på och dessutom känns det mycket friare att samtala ute i det fria, där det verkligen är högt till tak!
Gästar podcasten G(ud)-punkten och delar min berättelse om livets berg och dalbana. Hur trauman och hemska händelser i livet påverkat min tro på och relation till Gud och medmänniskor.
Ett öppenhjärtligt samtal (där jag är väldigt pratglad) som förhoppningsvis kan uppmuntra och hjälpa någon som känner igen sig.
Tack Monica Alhbin att jag fick gästa.
Avsnittet går att lyssna på via Spotify och podbean.
Vilken härlig tid det är när naturen på vissa håll fylls med drivvis av vitsippor. Finns det något vackrare på våren än ett hav av vitsippor i solskenet?
Personligen älskar jag att gå runt och fotografera vitsippor. Det är något alldeles särskilt med de gula ståndarna, de vita kronbladen och de tre stjälkbladen som sitter på skaft.
När vitsipporna nu står där i tusental och vrider sina kronblad efter solens vandring på himlen, så gör vi precis samma sak. Vi vänder våra ansikten mot solen och dess värmande strålar.
Vår efter vår tänds vitsipporna som små stjärnor, när solen och värmen kommer breder de ut sina vita strålar och lyser upp den vårgröna marken. Det är som att Gud tycker att vi behöver en stjärnhimmel till att beskåda, en där vi får titta nedåt istället för uppåt. En stjärnhimmel beståendes av massor av vitsippor som visar mig att det finns en Gud och att sommaren är i antågande med allt vad den innebär av värme, vila och semester.
När jag blickar ut över drivvis med vitsippor tänker jag på att alla dessa små blommor på sätt och vis är en och samma individ. Alla vitsippor i detta stora hav är nämligen sammanbundna genom ett underjordiskt rotsystem utan någon synbar ordning, början eller slut.
Jag tänker att vitsippan på så sätt är en förebild för oss. Det är nämligen i förgreningen, i kontakten med andra människor vi växer och blir till.
Vitsipporna de sträcker ut sina kronblad åt det håll som ljuset kommer ifrån för att på så sätt fånga in så mycket ljus som möjligt, ungefär som det såg ut förr i hyreshusområden då det hängde paraboler lite varstans för att ta in tv signaler.
Det får mig att tänka på att vända blicken mot han som är världens ljus. Att vända mitt ansikte mot Jesus likt vitsippan vänder sitt ansikte mot solens ljus.
Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.
Hebreerbrevet 12:2
På kvällen böjer vitsipporna sina huvuden och sluter ihop sina blad för att på så sätt skydda sitt inre. Bladen de blir som ett tält som skyddar mot mörkret och kylan. Men när morgon kommer och solen går upp öppnar de upp sig igen och sträcker sina kronblad åt det håll som ljuset kommer ifrån.
Jag tror att de människor som förstår vikten av att stänga ute mörkret och kylan och istället öppna sig mot ljuset och värmen har lärt sig något av det viktigaste i livet.
Jag vill nog påstå att det är livsviktigt att öppna upp sitt inre för det som gör oss glada och engagerade, för sådant som får oss att växa som människor och att sedan stänga och skydda sitt inre från det som inte är uppbyggligt, från det som bryter ner oss. Men jag kan villigt erkänna att det inte alltid är så enkelt.
Öppna hjärtat för det som får vår själ att sjunga
Jag vet inte vad som får din själ att sjunga, men för mig är det iallafall viktigt att så här års vara ute och njuta av alla vitsippor.
Man brukar tala om att Jesus sade sju ord när han hängde på korset, men egentligen är det sju korta meningar där Jesus beskriver meningen med sitt lidande och vägen till försoning och förlåtelse.
Han talade både till Gud fadern och till de människor som stod nedanför korset, men också till oss som lever idag. Jag tror nämligen att de här sju korta meningar kan hjälpa oss att på något sätt förstå det obegripliga.
Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör
Lukasevangeliet 23:34
Jesu första ord på korset handlar om förlåtelse, vilket inte är konstigt för hela hans liv hade ju varit präglat av försoning och förlåtelse.
Där på korset är Jesus verkligen den självutgivande kärleken personifierad. Trots lidande och smärta orkar han tänka på de som korsfäst honom och han ber för dem. Man skulle kunna säga att han där på korset uppfyller sitt eget bud: ”älska era fiender och be för dem som förföljer er”.
Men vilka är det egentligen Jesus ber för? Är det bara för de romerska soldaterna som precis torterat honom och spikat upp honom på ett kors? Eller är det för de judiska ledarna, prästerna och de skriftlärda. De som inte förstått att skrifterna handlade om honom. Eller är det för Pontius Pilatus? För sina lärjungar?
Antagligen tänker han på dem allesammans, eller rättare sagt så tänker han på oss alla. Alla vi som på något sätt varit med och bidragit till att det var nödvändigt att han skulle dö på korset. Alla vi som genom våra synder vänt oss bort från honom. Det var vi som korsfäste honom. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Och det första Jesus gör när han hänger där på korset är alltså att han ber fadern att förlåta oss.
Sannerligen redan idag ska du vara med mig i paradiset
Lukasevangeliet 23:43
Den andra meningen Jesus säger på korset visar hur man blir räddad. Rövaren som sade till Jesus: ”tänk på mig när du kommer till ditt rike” hade precis innan sagt att han var skyldig och förtjänade sitt straff, men att Jesus var oskyldig. Där på korset bredvid Jesus förstod han att han behövde bekänna sina synder och att Jesus var herre.
Denna händelse visar tydligt att frälsningen både är svår och enkel. För Jesus är den allt annat än enkel då han tar vårt onda på sig och ger av sitt goda. Men om du lyssnar till rövarens bön hör du hur enkel frälsningen är. Så enkel att vem som helst kan ta emot den.
Jesus gav rövaren mycket mer än vad han bad om, för Jesus skulle inte bara tänka på rövaren utan han skulle även få komma med honom till paradiset redan samma dag. Rövaren blev alltså inte frälst pågrund av några goda gärningar. Nej rövaren blev frälst för att han bad till frälsaren om frälsning.
Den tredje Jesus uttalar på korset handlar om relationer och att ta hand om varandra. För när Jesus såg sin mor och lärjungen Johannes nedanför korset säger han till dem.
Kvinna där är din son. Där är din mor
Johannesevangeliet 19:26-27
Två personer som befinner sig i sorg, där den ene kommer förlora en älskad son och den andre en älskad vän, men mitt i lidandet visar Jesus omsorg för dem. Jag tänker att Jesus kallar dessa två in i en helt ny relation med varandra, det är nämligen så att korset helt omdefinierar våra relationer. Alla är vi ett i Kristus.
Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?
Markusevangeliet 15:34
Kanske hade han svårt att uttala de där orden, för några som står där nedanför korset trodde att han ropade på Elia. Men det gjorde han inte, det han gör är att citera de första orden ur psalm 22.
Hans förtvivlan visar tydligt att det inte enbart var den fysiska smärtan han led av. Han led också av att var helt och hållet ensam, då Gud fadern övergivit honom. Där på korset fick Jesus uppleva det maximala lidandet, att vara skild från Gud. Där på korset bröts vår ensamhet för att Jesus tog den på sig.
I mitt liv har Jesu ord ”Min Gud, min gud, varför har du övergivit mig?” varit oerhört viktiga, de har liksom fått bli mina ord då jag känt mig övergiven. För mig har det varit oerhört trösterikt att veta att Jesus vet precis hur jag har det, att han delat samma livsvillkor som mig.
Mitt i oron och förtvivlan, mitt i sorgen och smärtan finns han och vill möta oss. Han ser och han förstår, för Jesus är Immanuel: Gud med oss.
Jag är törstig
Johannesevangeliet 19:28
Det femte Jesus säger på korset visar tydligt att han inte bara var sann Gud utan också sann människa. Precis som vi kan känna hunger och törst så gjorde han det och evangelierna visar många exempel på hans mänsklighet.
Rent mänskligt är det ju inte så svårt att förstå att han är törstig. Hans lidande hade varit oerhört fysiskt, han hade blivit torterad, burit sitt kors längs via Dolorosa, smärtans väg och varit uppspikad på ett kors under en lång tid. Blodförlusterna hade gjort att hans liv höll på att rinna ut och de som korsfäst honom hånade honom genom att räcka honom surt vin.
Men den stora anledning till att han törstar är nog att han blivit övergiven av Gud fadern, vilket innebär att källan har sinat. Samtidigt ska vi komma ihåg att Jesu törst på korset ger dem som tror löfte om att aldrig mer behöva törsta. Jesus är nämligen källan till livets vatten, och han säger att: ”den som dricker av det vattnet jag ger honom blir aldrig törstig. Det vattnet jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv”
Det är fullbordat
Johannesevangeliet 19:30
Dessa ord visar att han var fullt medveten om att hans död skulle ha stor betydelse för mänskligheten, att räddningsplanen nu var fullbordad. Men vad betyder det för dig och mig idag? Jo, det betyder att ingenting du gör eller inte gör kan förändra det Jesus gjorde. Allting är redan klart. Hans stora uppdrag på jorden att tjäna och ge sitt liv till lösen för många är fullbordat, ingen komplettering behövs.
Men vad betydde det för Jesus att allt var fullbordat. Jo, att han kunde återvända hem till Gud fadern efter utfört uppdrag. Vilket är det sista han gör på korset då han säger:
Fader i dina händer överlämnar jag min ande
Lukasevangeliet 23:46
Det intressanta är att alla de fyra evangelierna beskriver själva dödsögonblicket, men ingen av dem använder några vanliga ord för att beskriva hur en människa dör. Deras ord visar snarare att Jesu död var helt annorlunda. Matteus och Markus de skriver att Jesus ropade med hög röst och gav upp andan och Johannes skriver att han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande. Lukas är alltså den ende som återger orden som Jesus sa i dödsögonblicket.
De fyra evangelierna visar att Jesus inte dog av fysisk utmattning. Nej, han hade kraft kvar, han kunde ropa med hög röst och han höll huvudet upprätt men böjde det frivilligt. Jesus gav alltså sitt liv av egen fri vilja, ingen kunde ta det ifrån honom.
När uppdraget var fullbordat gav han själv upp andan, släppte kontrollen och lade allt i sin Faders händer. Egentligen är det enda vi behöver göra, att lämna våra liv i Guds händer.
När jag igår (på sista försäljningsdagen) satt på Princess konditori och inmundigade årets sista semla kom jag osökt att tänka på uttrycket ”var sak har sin tid”. Precis som många andra talesätt har det sitt ursprung i Bibeln.
Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa, en tid att kasta sten, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famnar, en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta, en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.
Predikaren 3:1-8
Jag gillar den sakliga och lite råa tonen som finns i dessa verser och tror att de har något viktigt att säga oss.
När livet är jobbigt och besvärligt och jag känner mig nere brukar jag återvända till dessa verser för att få tröst och styrka. Att det jobbiga man går igenom bara är för en tid, är något jag tror på även om jag inte alltid förstår att det är så.
Tänker också att det handlar om att vi måste lära oss att släppa taget. För när jag blickar tillbaka på mitt liv ser jag hur vissa saker under en viss period varit väldigt viktiga för mig, för att sedan under en annan tid helt ha förlorat sin betydelse för mig. Ett exempel på detta är att jag knappt bryr mig om att Färjestad är i semifinal i hockeyns SM-slutspel.
Vissa saker som funnits i mitt liv och som jag har uppskattat väldigt mycket kan helt enkelt inte finnas kvar för alltid. Var sak har sin tid och sin betydelse, även de sorgliga.
Urbans Tankar och Funderingar 