Urbans Tankar och Funderingar

Vad som är meningen med livet har du säkert frågat dig själv många gånger, och kanske är det så att svaret inte bara skiftar mellan oss individer utan också från en dag till en annan. 

Tror att vi alla medvetet eller omedvetet bär på nån slags längtan efter en djupare mening med vårt liv och kanske är det så att allt det vi sysselsätter oss med är ett slags utforskande om vad meningen med livet egentligen är. Tänker också att frågan egentligen innehåller två delar, hur finner jag mening? Och har själva livet en högre mening?

En del människor säger att det inte finns någon mening, andra att det är upp till oss själva att skapa en mening. Sedan finns det de som säger att livet har ett högre syfte, att det finns en plan, en uppgift för var och en av oss.

Missförstå mig rätt, men jag tänker att alla tre synsätt har rätt. En del saker som hänt mig i livet har verkligen ingen som helst mening, annat har jag skapat mening av och som kristen tror jag att Gud har ett syfte, en mening med just mitt liv.

Det kanske finns en slags skillnad på tillvarons funktion och dess djupare mening. Ofta tror vi människor att vi måste fylla våra dagar med massa innehåll för att de ska bli meningsfulla, men meningen med livet kanske är att leva. Att se och uppskatta vardagen och kanske är det så att man inte finner meningen med livet i de små detaljerna utan i helheten.

Men jag tänker också att meningen med livet är att skapa mening. Att helt enkelt sträva efter ett liv som känns meningsfullt att leva. Och ett sådant liv handlar inte bara om oss själva, det handlar också om vad som är meningsfullt för andra. Hur mitt liv påverkar andra.

Konstnären Michelangelo som såg sig främst som bildhuggare lär ha sagt att den viktigaste uppgiften som bildhuggare är att hitta bilden i stenen, genom att hugga bort det som inte hör dit och kanske är meningen med livet något liknande.

Det kanske låter lite väl pretentiöst men meningen med livet kanske är att vi ska bli oss själva. Att vi ska bli de individer som Gud tänkt att vi ska vara. Att vi på något sätt ska hitta det bästa inom oss och ge det vidare till andra, för det finns ju faktiskt inget bättre än att få betyda något för någon annan. Tror nämligen att Tomas Sjödin har rätt när han skriver att det finns en plats i världen som är min, som ingen annan kan ta ifrån mig, som ingen annan kan fylla och att den förblir tom om jag inte intar den.

Vad som inte är livets mening vet jag, att vara så rädd för ensamhet och tystnad att man aldrig hinner i lugn och ro tänka efter: Vad gör jag med min korta stund på jorden.

Astrid Lindgren

/ Urban 

Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: Eli, Eli, lema sabachtani? Vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Matteusevangeliet 27:46

Kan förstå att det kan låta lite märkligt, men det finns nog inga ord som gett mig mer tröst än dessa. Dessa ord har hjälpt mig i ångest, i förtvivlan, i maktlöshet och när jag känt mig ensam och övergiven. Jag tror nämligen att en av de viktigaste sakerna som händer på korset är när Jesus ropar: Varför har du övergivit mig? Också den frågan bar han på korset.

Min dragningskraft till dessa ord började när en vän för ett antal år sedan sa: ”Det är inte konstigt att du känner dig övergiven av Gud. Jesus kände sig ju övergiven när han hängde på korset och han var ju Guds son. Men du är ju inte ens en halvgud, du är ju en helt vanlig människa som får känna sig övergiven och besviken. Det är naturligt men Gud överger aldrig dig”.

Om någon vet hur det känns att vara övergiven så är det Jesus. Trots att han var Guds son och visste vad som skulle hända kände han sig övergiven där på korset. Att han ropade orden ”Min Gud, Min Gud varför har du övergivit mig?” med hög röst var nog för att de skulle etsa sig fast hos alla förtvivlade, alla övergivna, hos alla oss som känner maktlöshet och saknar hopp.

Orden innebär att jag får tro på någon som vet precis hur jag har det och det oavsett vad jag upplever i livet. Han blev ett med mänskligheten för att dela våra livsvillkor, vår utsatthet, vårt rop i mörkret: Var är du Gud? Varför griper du inte in? Varför har du övergivit oss?

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta. Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, jag ropar om natten men finner ingen ro.

Psaltaren 22: 1-3

Orden Jesus ropade på korset är hämtade från Davids psalm 22. Tänk om han istället hade citerat ord från den nästföljande psalmen: ”Om jag än vandrar i dödskuggans dal fruktar jag inget ont, ty du är med mig! Din käpp och stav de tröstar mig!” Vilken otrolig skillnad det hade varit!

Jag är väldigt glad och tacksam över att Jesus valde psalm 22. Han klarade helt enkelt inte av att utropa orden från psalm 23, för han kände sig så övergiven och förtvivlad där han hängde på korset. Detta innebär att jag inte heller behöver klara av det! 

/ Urban

Jag vet inte hur det är för dig, om du någon gång blivit missförstådd eller själv missförstått någon? Om du någon gång känt att du pratar förbi andra eller att den du pratar med inte förstår vad du försöker säga?

Mig har det hänt flera gånger att jag tyckt att jag varit väldigt tydlig i min kommunikation men att det visat sig att mottagaren fått en helt annan uppfattning om vad jag ville säga.

Och givetvis har jag då och då missförstått andra människor. Eller misstolkat kanske är ett bättre ord. För ofta handlar det ju om vilken tolkning vi gör av det som sägs. Jag brukar ofta få höra att jag är en bra lyssnare men ärligt talat så brukar jag ibland anta vad den andre menar, vilket gör att jag ligger steget före, drar förhastade slutsatser och misstolkar det som personen vill ha sagt.

Jag tror att vi lätt kan missförstå andra genom en enda mening eller kanske rentav genom ett enda litet ord som vi misstolkar. Samtidigt ska vi komma ihåg att mycket av våra tolkningar kommer från andra källor än just språket. Kroppsspråk, ansiktsuttryck, tonfall och sammanhang bidrar till vad som sägs och vad som kommer att förstås eller missförstås.

Man skulle nog kunna säga att vi hela tiden förlitar oss på vaga och lite oklara beteenden när vi kommunicerar med varandra. Vilket visar att samspel och kommunikation med andra inte är så enkelt som vi ibland tänker oss, Och vad vi än väljer att göra så kommer människor aldrig se vår tanke lika tydligt som den är i vårt eget huvud, även om vi försöker förklara.

Men vem är egentligen ansvarig för de kommunikations missar som uppstår? Han eller hon som missförstår eller är det personen som blir missförstådd? 🤔

/ Urban

Hur är det för dig? Har du lätt för att vara ensam och att hitta på saker på egen hand, eller behöver du människor runt omkring dig? Av nån märklig anledning har det nästan blivit tabubelagt att hitta på saker på egen hand med sig själv som enda sällskap. Men jag tror att det är viktigt att kunna trivas i sitt eget sällskap.

Visst det sägs ofta att vi är skapta för gemenskap och att vi blir till i mötet med andra. Men om vi inte tar oss tid att umgås med oss själva hur ska vi då kunna umgås med andra. Om vi inte tar oss tid att lära oss att leva i takt med oss själv och vårt inre, hur ska vi då kunna göra det med någon annan?

Förstå mig rätt, jag uppskattar verkligen att umgås med människor men ibland behöver jag vara just själv, och jag trivs alldeles utmärkt i mitt eget sällskap och tycker att det är helt okej att göra saker på egen hand. Eller rättare sagt så har jag nog ett stort behov av att få vara ensam ibland.

Jag har åkt till Köpenhamn och gått på U2 konsert ensam, inmundigat fika på caféer och burgare på ett flertal burgarhak, och jag trivs alldeles utmärkt med att ge mig ut i skogen och vandra alldeles ensam.

Du kanske tycker att jag verkar osocial, men så är inte fallet, men jag är nog både introvert och extrovert på samma gång. Och för att kunna vara social måste man ju ibland också vara osocial. Vilket även Jesus var på sin tid då han sökte sig till en enligt plats, en öde trakt eller gick upp på ett berg för att vara ensam.

För att vi ska orka och vilja vara ensamma och hitta på saker på egen hand behöver vi tycka om oss själva. För det är nog så att det är först när vi värdesätter oss själva som vi kan trivas i vårt eget sällskap. Det är också viktigt att förstå att livet både rymmer härliga och jobbiga känslor och att de är först när vi ger plats för alla våra känslor som vi blir hela och äkta som människor. Och trivs man då inte med sig själv, så kan den där ensamheten bli outhärdlig.

/ Urban

Efter en tid av mörker och korta dagar kommer nu våren med sina sköna värmande solstrålar och tinar upp både oss människor och vår frusna värld. Det är verkligen härligt med solljuset, men har ni också märkt att fönstren plötsligt blivit smutsigare när vårsolen kommit, det verkar nästan som att ljuset bestämt sig för att falla på varenda litet dammkorn som finns i vårt hem. Allt syns!

Solstrålarna är inte bara värme, ljus och D-vitamin — de är också moraliserande pekfingrar. Genom glasrutorna tränger de in och pekar ut varje minsta dammkorn i varje minsta hörn. Arbetsbördan blir med andra ord tyngre. Det tycks som att ytorna aldrig blir rena, hur mycket jag än torkar, dammar, gnuggar och gnyr.   

Städaren Robert Jansson

I och för sig vet jag mycket väl att smutsen och dammet även fanns där tidigare, men i mörkret syns det inte så bra. I mörkret kan dammet och smutsen döljas men i solljuset kommer det fram inför ögonen på oss. Och kanske har du precis som jag betraktat och fascinerats över dammpartiklar som dansar omkring i solljuset, samtidigt som vi tycker att damm är fult och bara ställer till med en massa besvär.

Tänker att det även i våra egna liv finns dammråttor och fönster smuts som vi försöker dölja, både för oss själva och vår omgivning. Men bibeln uppmanar oss att vi ska leva i ljuset, att vi ska gå till Jesus med all den smuts vi samlat på oss. Med alla de dammråttor vi går och bär på och inför honom kan vi vara öppna med allt.

Och kanske är det så att vi ibland försöker hålla oss borta från Guds ljus för att på så sätt slippa se vårt eget damm 🤔.

/ Urban

Nu är vi nog rätt många som börjar tycka att vintern pågått lite väl länge, och det har nog aldrig känts som våren varit så långt borta som i år.

Visst det kan vara vackert med ett gnistrande snötäcke och kyla men inte i slutet av mars, och det blir ju inte bättre när man ser facebook minnen från tidigare år med tussilago, blåsippor, vitsippor och en epa-kulle fylld med krokusar.

Idag var det härligt att se snön börja smälta så att krokusarna i gräsmattan syns igen. Vilket gav mig hopp om att våren nog ändå är i antågande.

Tror inte att jag brukar längta så här mycket efter våren. Självklart tycker jag det är underbart med våren. Men å andra sidan tycker jag att det är härligt med försommar, högsommar, sensommar, höst och vinter också. Egentligen vill jag inte gå och längta efter en årstid som infaller längre fram i tiden. Men nu är jag bra trött på snö och kyla. Vore så skönt att slippa halka omkring på isiga gator och behöva massa kläder på sig för att gå ut.

Jag vet mycket väl att det alltid kommer en vår efter vintern, men i år har det som sagt känts som att våren aldrig kommer att komma. Tänker att livet ibland kan kännas på ett liknande sätt, när känslan av att det kommer alltid att vara så här tar överhand och man liksom inte ser någon ljusning. Och istället för att kämpa ger man upp och nöjer sig med ett frostigt liv.

Livets frostiga situationer kan få vem som helst av oss att tappa modet. Men jag tror inte att det är tänkt att vi ska leva i ständig vinter. Jag tror snarare att vi människor är skapta för att växa och blomma.

/ Urban

I dagens samhälle är egen viljan upphöjd till en slags sanning, att det jag vill med mitt liv alltid är det bästa för mig. Men är det verkligen sant? Är verkligen din och min vilja alltid den bästa för våra liv?

Det kan vara lätt att tro att man alltid vill sitt eget bästa men det är nog såsom Marcus Birro skriver att mörkret läcker in i oss utan att vi märker det. Att själviskheten kryper in i oss, som larver och blommar sedan som vår egen fria vilja, fördärvlig och blind.

Allt är tillåtet men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet men allt bygger inte upp.

Första Korinthierbrevet 10:23

Enligt bibeln är allt tillåtet, men en hel del av det som är tillåtet är nog inte lämpligt. I synnerhet sådant som kan få ett sådant grepp om mig att jag inte kan sluta när jag vill. Den grekiske matematikern Pythagoras lär under sin livstid ha sagt att ”de kortaste orden JA och NEJ är de som kräver störst eftertanke” och så kanske det är för svaret skapar ju en slags riktning på vårt liv

Ska vi njuta av det som är bra i längden måste vi säga nej till det som bara ger en kick för stunden och ska vi säga ja till det som bygger upp måste vi säga nej till det som river ner.

Alf B Svensson

Det är viktigt att fundera på vad som är bra och bygger upp oss på lång sikt och vad som inte gör det, och jag tror vi kan öva upp vår urskiljningsförmåga genom att blicka tillbaka på vårt liv och de erfarenheter vi fått. Men det är ändå inte så lätt, i bibeln skriver nämligen Paulus att ”det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill det gör jag.”

Det är vårt livsvillkor som människor att inte alltid lyckas göra det vi själva önskar och det som är bäst för oss.

Som pappa är det lätt att tro att man vet vad som är bäst för sina barn, och visst så var det väl framför allt när de var små. Men i år fyller våra döttrar arton och tjugoett och har ju samlat på sig en hel del erfarenhet de också. Så jag vet nog inte alltid vad som är bäst för dem 🤔. Däremot tror jag att det finns en god Gud som vet mitt livs bästa och som dessutom vill hjälpa mig.

Självklart kan vi välja att stänga ute Gud från vårt liv men jag tror att jag behöver hans hjälp att urskilja vad som bygger upp och vad som river ner. Det är inte alltid så lätt att säga ske din vilja eller ens vilja be det. Men jag tror det gör oss gott att lämna vår vilja till honom.

/ Urban

PS. När jag hade publicerat detta inlägg upptäckte jag att jag hade publicerat ett liknade inlägg för ungefär ett år sedan. Kanske har det att göra med att vi befinner oss i fastan 🤔 DS.

Om Gud är god varför finns det då så mycket ondska och lidande? Det är en fråga som vi människor grubblat på i årtusenden och teodicéproblemet har fått många att tvivla på Guds existens.

Givetvis har jag också grubblat mycket över detta, framförallt i de perioder där jag själv varit utsatt för ondska och lidande. Hur kan en god Gud tillåta att människor dör av cancer? Och hur kunde han tillåta att jag blev utsatt för pistolhot, människorov och våldtäkt? Borde inte en god och kärleksfull Gud stoppa allt det onda som händer i världen?

En del av svaret på varför Gud tillåter ondska och lidande hör samman med människans fria vilja. Visst man fundera på varför Gud skapade oss som fria varelser med ansvar både för oss själva, våra medmänniskor och den värld vi lever i. Men visst hade det varit konstigt om Gud styrde oss människor som marionett dockor. Om så hade varit fallet kan man ju också ifrågasätta om han verkligen är god.

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Lactantius

Att vi har en fri vilja hör samman med att Gud älskar oss och vill att vi ska älska honom, och eftersom ömsesidig kärlek alltid är frivillig måste människan också ha en fri vilja att älska. Annars vore det inte äkta kärlek.

Vi har fått förmågan, den fria viljan att välja mellan ont och gott, vi kan älska men vi kan också hata. Vi kan vara generösa men också vara giriga och egoistiska. Så när vi frågar varför Gud tillåter ondska och lidande måste vi också fråga oss själva varför vi människor tillåter allt ont som sker. Mycket av det som sker här på jorden kan vi faktiskt inte skylla på Gud. Visst det hade varit bra om Gud kunde gjort så att vi inte kan gör någonting ont, men då hade vi ju samtidigt inte haft någon fri vilja.

Jag tror att Gud en dag kommer att göra slut på det onda, men fram tills dess får vi stå ut med att Gud låter oss hållas, fastän vi förstör och skadar både oss själva, varandra och den värld vi lever i.

/ Urban

Sociala medier kan få oss att tro att vi har koll på andra människors liv, men alla bilder och statusuppdateringar är bara en liten del av verkligheten. Även om vi kanske inte medvetet arrangerar de bilder vi publicerar så sker det nog undermedvetet en slags retuschering om vad vi vill framhålla och vad vi rentav vill dölja.

Kanske är det så att det vi vill dölja i våra liv blivit ännu hemligare i och med den skenbara öppenheten på sociala medier? Och jag tror faktiskt att vi alla gång på gång begår misstaget att jämföra andra människors utsida med vår insida.

Precis som kläderna vi bär har vi en rätsida som avses att synas och en baksida, en insida som kallas avigsida som vi inte visar upp. Vilket inte är konstigt för det är ju inte speciellt många av oss som bär våra klädesplagg ut och in.

Men om du och jag skulle våga visa vår avigsida så skulle det bli lättare för andra att visa sin. Faktum är ju att ingen av oss är helt fullkomlig eller helt bristfällig, vi är alla både och.

Tänk om vi skulle våga omfamna även det mörka, de dåligt sydda sömmarna, hela den mänskliga röran vi består av. Jag tror det skulle göra oss gott, då skulle vi slippa slösa kraft och energi på att gömma undan och skyla över.

/ Urban 

Idag för 25 år sedan ringde jag till Marias telefonsvarare och sa: Jag har känslor för dig! Sedan gick jag nervöst runt i min lägenhet och väntade på att hon skulle ringa tillbaka. Som tur var gjorde hon det nån timme senare och sa: – Dina känslor är besvarade! Sedan dess har det varit hon och jag ❤️

Det krävs verkligen mod att älska någon men kanske är det så att det krävs ännu mer mod att våga bli älskad, att våga tro och lita på personen som säger orden: Jag älskar dig!

Man måste våga tro att man är värd att bli älskad och att älska är att våga dela både glädje och sorg, hopp och förtvivlan. Att våga ge sig hän och släppa på kontrollen trots att det inte finns några garantier för livslång kärlek.

Kanske är det rentav det livet handlar om, att våga. Den danske filosofen och teologen Søren Kierkegaard lär har sagt att våga är att förlora fotfästet för en liten stund och att inte våga är att förlora sig själv. Livet handlar alltså om är våga ställa sig själv frågan: vad är viktigt för mig? Och hur sann i det kan jag bli och våga vara?

Att våga vara sig själv och våga lyssna till den inre rösten som ibland kan vara väldigt överraskande. Att våga tro på sin egen förmåga men också våga visa sin otillräcklighet, sina brister och fel, och be om förlåtelse när det behövs. Att våga ta plats och göra sin röst hörd, genom att stå upp för sina åsikter och värderingar men också att kunna ändra sig när det behövs.

För att våga vara sig själv och lita på sin egen förmåga behöver man ta emot komplimanger och bekräftelse på ett bra sätt. Så frågan är om du gör det som en gås eller som en blomma? Häller man vatten på en gås rinner det av, men häller man vatten på en blomma suger den åt sig och blommar ännu mer. Säger du: ”det var så lite så” eller låter du andra människors ord sjunka in så att du får kraft och inspiration att våga ännu mer?

/ Urban