Urbans Tankar och Funderingar

Idag kl 8.00 är det dags för starten av det 99:e Vasaloppet och faktum är att jag i princip aldrig gått till kyrkan en Vasaloppssöndag. Ursäkta uttrycket, men på något sätt är det ”heligt” för mig att första söndagen i mars bänka mig framför tvn och se tusentals skidåkare ge sig ut på den nio mil långa färden från Berga by i Sälen till Mora

För sexton år sedan provade jag att åka Vasaloppet men blev tvungen att bryta redan vid Mångsbodarna på grund av feber och obefintliga spår, faktum är att väderförhållanden den söndagen var så dåliga att arrangören fick flytta på spärrtiderna.

Kvällen innan hade jag lämnat in skidorna för vallning hos en man som påstod att han vallat skidor åt Charlotte Kalla. Men i den första långa uppförsbacken hade jag absolut inget fäste, istället var det rejält bakhalt.

Sedan dess har jag åkt alldeles för lite längdskidor och dessutom har jag blivit riktigt harig i nerförsbackar. Speciellt backar med kurvor där man inte ser vart spåret tar vägen, och det är ju riktigt läskigare när spåret plötsligt tar slut och man ska försöka behålla balansen.

Man kanske kan se livet som en skidtur. Ibland är det perfekt glid och ibland är det rejält bakhalt. Jag är verkligen ingen expert på detta med vallning, men är det inte så att man måste ha lite dåligt fäste för att kunna ha perfekt glid?

Vad jag förstår finns det några olika anledningar till varför man kan behöva valla om sina skidor. Man kan ha vallat fel från början, man kan ha slitit så mycket ute i spåret att vallan helt enkelt slitits bort, och det kan också bero på ändrade väderförhållanden. Vilket lätt kan översättas till livet: ens inställning, livet som bara rusar på och man blir trött och sliten och livets omständigheter.

Ibland kan man sakna fäste eller glid i livet och då får man stanna upp och försöka lösa problemet genom att valla om genom att ändra sin inställning. Kanske handlar det främst om acceptans, att helt enkelt finna sig i att ha lite bakhalt i en del uppförsbackar för att sedan kunna ha fint glid nerför.

/ urban 

Ibland kan det kännas som att man lever i en konstant brottningskamp, där man får kämpa och kämpa, och det kan också vara svårt att identifiera vad det i själva verket är man brottas med…

…och kanske är det så att det vi brottas med i livet på något sätt bottnar i en brottningskamp med Gud.

I bibeln står det om Jakob som brottas en hel natt utan att riktigt veta vem det är han brottas med. Är det hans far Isak, som han tidigare lurat av välsignelsen ifrån? Är det Esau som han brottades med redan i mammas mage? Är det morbror Laban som han både lurade och blev lurad? Eller är det farfar Abraham och förbundet med Gud?

Jakob blev ensam kvar, och en man brottades med honom ända tills gryningen. När mannen märkte att han inte rådde på Jakob i brottningen slog han med flit Jakobs höft ur led. – Släpp mig, sa mannen. Dagen gryr. – Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig, svarade Jakob.

Första Mosebok 32:24-26

Mannen som Jakob brottades med är Gud och när Gud märker att han inte kan besegra Jakob slår han med flit till honom så höften går ur led. Detta innebär att Jakob inte längre kan stå på egna ben. Han blir helt enkelt oförmögen att fortsätta brottningen och efter att ha brottats en hel natt utan att veta vem motståndaren är inser han nu vem det är han brottas med. Nu är det är inte längre en fiende han brottas med och Jakob gör nu allt han kan för att klamra sig fast vid Gud.

Har funderat en hel del på varför Gud säger: ”Släpp mig, dagen gryr”. Vill han bli av med Jakob? Vill han inte ha Jakob hängandes runt halsen när det blir ljust? Eller är det så att Gud använder sig av omvänd psykologi? Att Gud säger ”Släpp mig, dagen gryr” för att kolla om Jakob verkligen vill hålla sig kvar vid honom.

Du har säkert sett en brottningsmatch nångång, eller brottats själv och vet du hur nära inpå skinnet man kommer varandra. Man håller fast i sin motståndare och vill inte släppa taget och motståndaren gör precis likadant. Gud brottas inte med oss för att förbli den okände, nej han brottas med oss för att bli avslöjad. När vi brottas med Gud kommer vi nämligen närmare honom och Jakob, han vinner kampen då han inte längre försöker ta sig loss. Han vinner då han hängandes om halsen på Gud utbrister: – Jag släpper dig inte förrän du välsignat mig!

I texten står det att Jakob var ensam, men ändå var han inte ensam i sin ensamhet. En man var där med honom. En man som är mer än människa, en Gud som alltid är med även om vi kanske inte alltid uppfattar och upplever det så. I vår egen uppgörelse med Gud är vi alltid ensamma. Ingen medmänniska kan hjälpa eller svara för oss, för tron den är personlig.

Att Jakob går haltande därifrån, visar att ingen kommer opåverkad ut ur en brottning med Gud. Vägen framåt är alltid vägen igenom, för tyvärr kommer vi aldrig helt och fullt kunna leva såsom Gud vill. Vår tro kommer aldrig bli så stark att vi kommer förbi kampen och brottningen med Gud. Att tro är en ständig kamp där Gud dag efter dag söker sig in i vår verklighet. Ibland samtycker vi (men aldrig till fullo) och ibland gör vi tyvärr allt för att nonchalera honom.

Jag tänker att en tro som aldrig är kämpande lätt blir en ytlig tro, för den går liksom aldrig på djupet och får rötter. Det är ju först när tron genomgått en kamp som vi kan se om den håller.

/ Urban

Genom årens lopp har jag många gånger fått höra att jag har en ängels tålamod och visst krävs det mycket tålamod att arbeta på förskola, så att man inte dras med i det kaos som barn ibland orsakar.

Generellt har jag har väl ganska stort tålamod när det gäller andra men jag har inte alls samma tålamod när det kommer till mig själv. På mig själv kan jag lätt bli lite arg, irriterad och besviken. Med andra människor är min toleransnivå högre och det tar liksom en stund innan jag blir arg. Men arg kan jag bli och det är viktigt att som pedagog kunna säga ifrån och vara tydlig med att vissa beteenden inte är okej. Men ska jag vara helt ärlig kan jag ibland ha så mycket tålamod på jobbet att det inte räcker till när man kommer hem.

Läste nånstans att tålamod är konsten att långsamt förlora fattningen, vilket är en klockren beskrivning och alla förlorar vi ju då och då fattningen.

Det är också intressant att när det gäller vissa saker har jag hur hur mycket tålamod som helst medan jag i andra tappar fattningen väldigt fort. Det sägs också att man blir tålmodigare ju äldre man blir, men ibland verkar det som att jag i så fall åldras åt fel håll.

Posttraumatisk stress, utmattningssyndrom och annat har lärt mig att man måste acceptera att allt tar sin tid hur frustrerande och jobbigt det än må vara. Man kan liksom inte hoppa direkt från start till mål, och att vara otålig är väl typ samma sak som att inte ha tålamod.

En bön som jag tror hjälpt mig att ta mig igenom svåra situationer där tålamodet tryter är sinnesro bönen. En liten kort bön som innehåller så mycket livsvisdom.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Reinhold Niebuhr 

/ Urban

Jag är ganska aktiv på sociala medier och här på bloggen delar jag med mig av mina tankar och funderingar. På sätt och vis är jag ganska öppen med mitt liv men samtidigt är jag mån om att ha hemligheter. Tror nämligen att det är sunt att bevara vissa saker för sig själv.

Jag tror nämligen att vi alla behöver värna om att ha hemligheter i livet. För allt som finns i vårt inte inre mår inte bäst av att komma ut i offentligheten. Självklart kan vi må bra av att glänta på dörren till vårt innersta och visa vad som finns där bakom. Att våga vara sårbar kan vara vara väldigt vackert, för det är liksom då man möts på riktigt och alla kämpar vi med något.

Ibland kan det vara en befrielse, en lättnad att avslöja en hemlighet, framförallt om den tas väl emot. Men så är det inte alltid, alla har vi nog någon gång känt att det borde jag aldrig ha sagt för det blev inte väl mottaget.

I barnprogrammet ”Djuren på Djuris” förklaras detta med hemligheter på ett bra och pedagogiskt sätt. Det finns både bra och dåliga hemligheter. Man vet att en hemlighet är dålig om det gör ont i magen när man tänker på den. Ibland kan det räcka med att vi ensamma bearbetar den dåliga hemligheten, men om den gör oss ledsna och oroliga kan det vara bra att inte vara ensam med den.

Längst in behöver vi ha ett rum som bara är vårt eget. Och Guds. Vår egen backyard. (…) Att gömma delar av sitt liv handlar inte om att dölja sådant som inte tål dagens ljus, det handlar om att vårda de ljusa hemligheter, de som inte rör offentligheten

Tomas Sjödin

Inom oss finns ett liv inuti livet som inte är synligt för omvärlden men synligt för Gud. Det är du som bestämmer när och vilka som får ta del av ditt inre. Det är nämligen du som ansvarar för att öppna och stäng dörren som leder till ditt inre. Och nu ska jag avslöja en hemlighet, eller förresten jag håller den för mig själv…

/ Urban

Varje dag översköljs vi av ett nyhetsflöde som till stor del består av negativa nyheter. Kriget i Ukraina, skjutningar och sprängningar lite varstans. Galna och korrupta politiker, klimatförändringar och människor som är på flykt…

Ibland känns det som att nyhetsflödet blir mörkare för varje dag som går, och det är inte konstigt om man får bilden av att läget i världen är en enda stor katastrof och att samhället vi lever i är i totalt förfall. Men är världen verkligen så hemsk som media framställer den?

Nej, jag tror faktiskt inte det. Det vi behöver ha i åtanke är att en nyhet ofta är det som avviker från det normala. Krig, våld och ondska är inte det normala och de allra flesta människorna i världen vill väl och vill finnas till hands för andra.

Men ändå är det som att vi vill läsa om elände, att vår hjärna tycks älska konflikter och katastrofer. Att vi i större utsträckning riktar vår uppmärksamhet mot negativa nyheter än positiva och neutrala. Och ärligt talat så är det ju ofta intressantare med konflikter och meningsskiljaktigheter än folk som håller sams.

Jag tror att vi behöver fokusera mer på allt positivt som händer varje dag och i många avseenden har faktiskt världen blivit en bättre plats att leva på. Självklart ska vi inte blunda för de problem som finns i världen och i samhället. Utan vetskapen om dem blir det ju svårt att agera. Samtidigt bör vi vara medvetna om hur dåliga nyheter påverkar oss. Forskare menar nämligen att vi inte bara oroar oss för själva innehållet i nyheten utan att de även kan få oss att oroa oss för andra saker i våra liv.

/ Urban 

Efter att jag häromdagen skrev en text om tystnaden känns det helt logiskt att idag publicera en text om musik. Det är nämligen så att jag kan inte tänka mig ett liv utan musik och betraktar musik lyssnandet som en av livets mest njutbara aktiviteter.

Musik har alltid haft en stor plats i mitt hjärta, även om jag själv inte är musikalisk. Mitt eget musicerande sträcker sig till blockflöjt och några klarinett lektioner, för när min musiklärare föreslag att jag skulle spela tvärflöjt istället för klarinett så lade jag av.

Det som är bra med musik är att den egentligen inte kräver något utav oss. Den liksom bara finns där och skapar oundvikligen känslor i oss. När jag lyssnar på musik knyter ofta låtarna an till olika händelser, känslor, människor och skeenden i livet. Det är som att jag kan förknippa olika musikgenrer, artister och låtar med olika stadier av mitt liv.

I min ungdom var jag hårdrockare men nuförtiden lyssnar jag på många olika musikgenrer och rätt musik vid rätt tillfälle kan betyda jätte mycket. Vad jag lyssnar på beror mycket på vilken sinnesstämning jag är i och vilka känslor det är som jag är i behov av att få känna. Ibland är det funk, ibland soul, ibland rock eller pop och ibland hårdrock på riktigt hög volym! Musiken kan liksom bekräfta det jag känner, få mig att slappna av och få mig på bättre humör. Eller rentav få mig att orka vidare när livet känns tungt.

Men det är inte bara melodier, rytmer, gitarr riff och sound som är viktigt utan även texterna, i alla fall ibland. Jag fungerar nämligen så att ibland lyssnar jag enbart för musiken och ibland både för texten och musiken. Ibland är det musiken i sig som talar till mig och ibland är det de sjunger så likt mitt eget liv så att jag upplever att texten handlar om mig!

Men ska jag vara helt ärlig så har nog mitt musiklyssnande ibland främst varit en flykt från tystnaden. För det är ju som Tomas Sjödin skriver att i tystnaden kan vi inte gömma oss för oss själva. Kanske är det därför vi ibland gör allt för att undvika den.

/ Urban

Människan behöver tystnad, den där vilsamma tystnaden som naturen bjuder på. Fågelkvitter, vindens sus i träden och ljudet av vågor som bryter mot strandkanten. I helgen som gick fick jag verkligen uppleva allt detta nere i Sannerud och dessutom det vilsamma ljudet från en sprakande braskamin.

I boken ”Ljudet av Tystnad” skriver Tomas Sjödin om den starka kopplingen som finns mellan naturen, tystnaden och bönen. När man går ut i naturen är det ofta så att man pratar mindre och tystare och från tystnaden är vägen inte lång till bönen.

Att vistas i naturen är ett sätt att hitta tillbaka till närheten och innerligheten i samtalet med skapelsens och livets Gud. Vidare menar Tomas att det är som att naturen sjunger en lovsång som man bara kan falla in i, man behöver alltså inte uppfinna den själv.

Personligen har jag upptäckt att jag har ett stort behov av naturen och tystnaden. Att det är ett sätt att ladda mina batterier på. Att få lugn, frid och livskraften åter och ofta leder naturen och tystnaden mig vidare till bönen.

Jag tror faktiskt att den tysta bönen, att ord löst få vistas i Guds natur är mitt favorit sätt att be på. När jag ser och känner doften av naturen är det som att det går en ordlös bön från mitt hjärta till Gud. Min blick och tanke går från det skapade till skaparen.

/ Urban

Vi har alla en personlighet, men vad består den av? Och att vara sig själv, hur är man då? Är det inte så att det finns flera olika versioner av mig själv? Att min personlighet består av flera olika personlighetsdrag, där vissa syns väldigt ofta medan andra sällan syns.

Jag tänker att olika versioner av mig själv kommer fram vid olika tillfällen, och att ens personlighetsdrag skiftar kan göra att omgivningen upplever att man har olika personligheter. Men det har ju alla mer eller mindre.

Jag kanske inte är samma person med familjen som med kompisar, eller samma person på jobbet som i kyrkan. När jag är ute och vandrar på Bergslagsleden är jag på ett sätt och när jag är på en Samuel Ljungblahd konsert är jag på ett helt annat sätt. Går jag på match med Örebro sk eller Färjestad får jag ytterligare en personlighet. En personlighet som jag inte riktigt vet är positiv eller negativ, men en sak är i alla fall säker och det är att jag lever mig in i matchen. Jag är på ett sätt när jag busar med barn på förskola och ett helt annat sätt när jag möter människor som mår dåligt och behöver prata av sig…

Alla dessa versioner betyder inte att jag inte är mig själv, utan kanske snarare tvärtom. Alla dessa personlighetsdrag kan rättare sagt beskrivas som att jag visar upp olika delar av mig själv vid olika tillfällen.

Som jag skrev i gårdagens blogginlägg kan man ibland få rådet att: ”Var bara dig själv så kommer det nog gå bra…” På sätt och vis är det en komplimang, för det betyder ju troligen att den som ger rådet tycker om mig precis såsom jag är. Men samtidigt är det hela lite komplicerat: på vilket sätt jag ska vara mig själv? Jag har ju flera olika versioner av mig själv.

Att visa upp olika versioner av sig själv är nödvändigt, för alla personlighetsdrag funkar inte i alla situationer och sammanhang. Att kunna anpassa sig är viktigt för att fungera socialt men det är också viktigt att man då anpassar sig utifrån sin olika personligheter så att man inte låtsas vara någon som man inte är.

/ Urban

”Jag ska bara var mig själv” sjunger Laleh i en av sina låtar och jag tror att vi alla innerst inne vill vara äkta och inte en kopia eller en förfalskning av oss själva. Samtidigt tror jag att detta med att vara sig själv är något av det svåraste som finns. Förutom andra människors tyckande och tänkande glider vi in och ut mellan olika roller hela tiden: pappa, make, son, kollega, vän, granne osv…

I en intervju i Svenska Dagbladet 2016 uttryckte Laleh att det inte är helt enkelt att vara sig själv. Att det liksom inte är något som man bara kan, utan att det är något man lär sig genom att öva, öva och öva och precis så är det nog…

…och ärligt talat så tror jag att det är något vi får öva på under hela livet. För det är ju inte alltid så lätt att veta vem man är och vem man vill vara. Dessutom blir vi präglade av livets omständigheter och kan hamna i roller som vi inte riktigt känner oss bekväma i. Av egen erfarenhet vet jag till exempel att det kan vara svårt att i ett sammanhang gå från att ha varit tillbakadragen och tystlåten till att vara den som vill ta ordet och framföra sin åsikt. Och i vissa sammanhang kan ju ens roll redan vara upptagen. 

Men hur övar man på att vara sig själv? Kanske genom att regelbundet ställa tre fråga till sig själv: Vem är jag? Vem vill jag vara? Och vad är det som hindrar mig från att vara den person som jag vill vara? 

Samtidigt kanske det är så att svaret på vem man är inte enbart finns inom oss själva. Utan att det snarare är så att vi behöver hjälp av andra människor för att kunna bli oss själva. Att vårt eget inre, våra tankar, känslor och idéer behöver bekräftas och kompletteras utifrån.

När man känner sig lite osäker i sin roll, får en ny utmaning eller står inför en helt ny situation får man ofta det välmenande rådet att bara vara sig själv. Men är det verkligen ett bra råd? Visst det kanske är ett bra råd om man känner sig trygg och säker i själv. Men om man känner sig osäker, blyg och kanske till och med lite rädd hjälper det nog inte att få rådet att bara vara sig själv. Kanske borde man snarare omformulera rådet och istället säga: var den du vill vara!

/ Urban 

När jag skriver detta ligger jag nedbäddad i sängen med feber och förkylning samtidigt som jag funderar på ordet tacksamhet. Förstår att det kan verka lite egendomligt att jag ligger och tänker på tacksamhet, för jag är ju faktiskt riktigt uttråkad av att inte ha någon ork…

…å andra sidan kanske det är bra att febern slagit till så att jag kan bli kvitt den förkylning jag går och bär på. För det är ju faktiskt så att febern hjälper kroppen att försvara sig, genom värmen tar den död på bakterier och virus. Borde jag alltså vara tacksam för febern?

Kanske det, men när jag vaknar på natten och sängen är genomblöt av svett så är inte tacksamhet det första jag tänker på. Däremot längtar jag efter känslan att få vakna upp en morgon och uppleva att förkylningen är borta. Att näsan varken rinner eller är täppt, att det varken kliar i halsen eller gör ont när jag sväljer. Då blir i alla fall jag tacksam, men sedan går dagarna, veckorna, månaderna och jag glömmer bort att vara tacksam över att jag är frisk…

…sedan blir jag sjuk igen och samma procedur sker. Man kanske skulle kunna säga att sjukdagarna fyller en funktion att påminna mig om jag borde vara mer tacksam för de friska dagarna i livet.

/ Urban