Urbans Tankar och Funderingar

När jag för ett antal år sedan gick i terapi lärde jag mig att tankar är som moln. De kommer och går, stora som små och det är ytterst sällan som det är molnfritt i vår hjärna.

Enligt forskare flyger det varje dag cirka 60000 tankar genom våra huvuden. Vissa dagar känns det som att det är soligt och fint hela dagen medan det andra dagar känns helt igen mulet och grått så långt ögat kan se, ibland är det både och. En del dagar är ens tankar alldeles ljusa och klara och man vet precis vad man vill. Andra dagar är det som om alla tankar blivit gråa och trista. Men jag vet att om man härdar ut så kommer solen tillbaks.

Att tänka är som sagt en ständigt pågående process och med våra tankar kan vi lösa problem, fatta beslut och helt enkelt boosta oss själva. Men våra tankar kan också vara destruktiva.

Jag är en person som nog tänker, grubblar och funderar rätt mycket och när de negativa och destruktiva tankarna kommer försöker jag låta dem passera som moln på himlen. Jag noterar att dom är här men försöker att inte ge dom mer uppmärksamhet än så.

Man skulle också kunna säga att hjärnan är som en radio som ständigt står på, och på radio sänds det både bra och dåliga program. Tyvärr gör många media till en sanning vilket den verkligen inte är. En tanke är just en tanke. Hur mycket vi än tänker en tanke behöver den inte vara sann, men man kan förvandla den till en sanning om man lyssnar för mycket på den.

Vissa av våra inre radiokanaler ska vi lyssna på medan vi ska strunta i andra. Jaha nu är det den där dåliga radiokanalen ”Bad news on the radio” igen. Den lyssnar jag inte på för det är bara massa tomma ord. Bekräfta att tankarna finns där, men ge dom inte mer uppmärksamhet än så.

Om man säger till sig själv att detta är en tanke så skapar man ett viktigt utrymme mellan sig själv och tanken. Det är ju en stor och viktig skillnad att säga ”Jag är värdelös” och att säga: ”Jag har tanken att jag är värdelös”

/ Urban

Det finns mycket i livet som jag tycker är intressant, spännande, roligt och utmanande. Mycket som jag skulle vilja göra och uppleva, men livet handlar om prioriteringar, att lägga till och dra ifrån. Vet mycket väl att det skrivs mängder av texter om konsten att hinna med allt man vill, men kan man verkligen det? Och om man inte hinner allt man vill har man då haft för höga ambitioner? Varit en tidsoptimist? Eller har man varit lat, ostrukturerad eller rentav inte tillräckligt modig? Visst kan det vara så men jag tror att vi redan från början behöver ha som utgångspunkt att vi inte hinner allt.

Det viktiga är att hitta en bra balans mellan att säga ja och att säga nej. Om man allt för ofta säger ja är risken stor att man varken har tid eller ork till det som man innerst inne vill, för det är ju så att säga nej är att säga ja till något annat.

Att säga nej till andra människors krav, önskningar och intressen är att säga ja till sig själv. Att visa självrespekt och ta sina egna behov och intressen på allvar, och att acceptera andras nej, det är att respektera andra människor.

Ibland har jag haft svårt att hejda min egen ambitionsnivå och helt enkelt sagt ja till alldeles för många saker och ibland har jag i alldeles för stor utsträckning låtit andras önskemål gå först, på bekostnad av mig själv. Att inte kunna sätta gränser mot sin egen ambitionsnivå och andra människor ställer till det för oss. Jag tror nämligen att för varje gång vi säger ja trots att vi egentligen vill säga nej så mår vi sämre och sämre…

Vägen till utmattning är sällan kantad av en massa nej

Karin Isberg

Personligen har jag det senaste året aktivt tränat på att säga nej och nu håller jag på och strukturera mitt liv så att det jag mår bra av får mer plats och det som jag inte mår bra av får mindre plats. 

/ Urban 

Nyligen fick jag frågan om vad jag är mest stolt över i livet? Först blev jag lite paff och visste inte riktigt vad jag skulle svara, men efter att ha tänkt en stund kom jag på mängder av saker i livet som jag är stolt över…

…t.ex är jag väldigt stolt och glad över att jag gjort mig fri från de trauman jag upplevt i livet. Att jag kunnat ta mig ur det jobbiga och mörka i livet och idag ha en stark livsglädje. Där lärdomar och erfarenheter av riktigt jobbiga händelser blivit en slags styrka som hjälper mig nästa gång som det blir jobbigt i livet. Då kan jag blicka tillbaka och tänka att om jag klarade det, så kommer jag klara detta också.

Jag vill vara stolt över det jag åstadkommer i livet och som jag skrivit tidigare ställer jag ofta höga krav på mig själv, ibland lite väl höga. Men ingen enda av oss är ju perfekt, alla är vi ofullkomliga men man måste få vara stolt över sig själv och jag vet mycket väl att man mår bättre av att acceptera sina fel och brister.

Jag tror att vi skulle må bra av att visa lite mer stolthet, och det är faktiskt inte fult att vara stolt över sina egenskaper, förmågor, tankar, prestationer och handlingar och resultaten av dem. Tror snarare att det är viktigt att kunna vara stolt över sig själv och det man presterar, att det är något vi behöver känna för att orka gå vidare i livet och göra nya saker som vi kan vara stolta över.

Det kanske också är så att vår stolthet synliggör våra värderingar och vad vi tycker är viktigt i livet. Och kanske är det just därför som det kan vara så svårt att berätta för andra vad man är stolt över. Vi är liksom rädda för vad andra ska tycka och tänka. Å andra sidan kanske stolthet främst är en slags känsla som uppstår inom oss själva och som inte alls är beroende av att någon annan människas tyckande och tänkande. 

Men finns det inte en risk att vi blir allt för stolta? Jo visst kan vara så att vi tror att vi är bättre än vi egentligen är, och enligt ordspråksboken i bibeln kan det vara farligt med stolthet, eller ska vi kalla det för högmod och arrogans.

Först är man bäst, sedan blir det pest, ju mer uppblåst ego desto värre smäll.

Ordspråksboken 16:18

De som sätter näsan i vädret trillar dit, de blygsamma stiger i graderna.

Ordspråksboken 29:23

Hur stolta vi än är över något vi åstadkommit, så ska vi inte vara skrytsamma och arroganta. Vi ska snarare vara ödmjukt stolta över det vi gjort och är.

/ Urban

När du väljer en väg måste du välja bort andra möjliga vägar. Om du försöker följa dem alla, kommer du ingenstans.

Paulo Coelho

När vi går vägen fram i livet hamnar vi ibland vid vägskäl där vi inte har den blekaste aning om vilken väg vi ska välja, och ibland finns det tillfällen då vi inte ens lagt märke till att vi gått vilse och är på väg åt fel håll. Men vilken väg du eller jag än väljer, måste vi själva ta ansvar för vårt vägval.

När vi som familj ska åka till en plats som vi inte besökt tidigare brukar jag innan avfärd titta på kartan för att få en bra överblick av resvägen och för att se hur de olika vägarna hänger ihop. Kartor, vägbeskrivningar och olika riktmärken är till god hjälp då man är på resande fot och personligen har jag en ganska god förmåga att hitta, eftersom jag har ett bra lokalsinne.

Att orientera sig i livet är dock inte alltid lika lätt, för på livets väg finns det ibland alldeles för många avtagsvägar och vägskäl, och ibland verkar det inte finnas några alls. Ibland går livet alldeles för fort och ibland känns det som att det står helt stilla.

Livet, det är inte bara de där soliga dagarna när vägen känns jämn och fin. Livet är lika mycket de gråa och trista dagarna då sikten är skymd och man inte ser vart tvättbräde vägen med otaliga hål och fördjupningar tar vägen. Ibland är det uppförsbacke och man får kämpa steg för steg och ibland så känns det alldeles hopplöst då berg måste bestigas.

Jag tror att det är viktigt att vara nyfiken på livet, att vara nyfiken på vad som kommer bakom nästa väg krön, och kom ihåg att det som kanske ser ut som slutet på en väg kanske bara är en kurva. Och slutet på en väg kan dessutom vara början på en annan. Men visst är det så att man ibland hamnar i återvänds gränder och då är det bara att vända och gå ut igen.

Livets väg, den förändras ständigt, omgivningarna skiftar och blir annorlunda. Oväntade saker inträffar, besvikelser och grusade förhoppningar men det kan också öppna sig en ny vacker vy bakom en kulle, bara man fortsätter gå.

Många vill se hela vägen framför sig innan de börjar gå, men det går inte. Man måste gå vägen fram för att kunna se den och efter varje krök uppenbarar sig något nytt, för vägen blir till medan(s) vi går.

Kollar ansiktsboken och får syn på en status som verkligen passar in på detta tema. Det är en bild på en liten flicka som ligger i en vattenpöl och en text som lyder: ”lite som livet. Man tultar fram en solig stig för att helt plötsligt hitta sig själv liggandes på mage i en lerig vattenpöl”.

Texten är hämtad ur min bok ”Vägen blir till medan(s) vi går – 77 texter om livet” som släpptes 2018.

Det finns några få exemplar kvar av boken. Kostar 100 kr + eventuellt porto.

/ Urban

Det kanske inte kommer som en överraskning att jag har många drömmar och ideer. En del av dem har jag förverkligat medan andra ligger och väntar på att eventuellt bli genomförda någon gång.

En dröm jag har är att någon gång skriva en låttext, musiken får jag dock överlåta till någon annan. Än så länge ännu har jag inte fått feeling på en text, men om jag på ett ärligt och innerligt sätt hade kunnat skriva en låt som beskrev min tro hade den gärna fått låta som Bo Kaspers orkesters låt ”Floden”.

En låt om nåden som ständigt finns tillgänglig, men som jag ändå tvekar att kliva ner i fastän jag vet att den är bra för mig.

Det rinner en älv, en sugande flod genom livet mitt. Jag uppfylls av mildhet och frid när jag vadat ut i dess mitt. Och var gång som jag vågat att bada i den blir jag hel och ren. Och jag känner ett lindrande ljus gå genom märg och ben

Nu undrar jag varför jag inte badar mer. Varför, varför när jag vet allt det ljusa och goda som det ger. Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig. Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som du skänker mig. Förunderligt, förunderligt.

Det finns en brunn, en källa till liv i min egen kropp. När jag druckit av den fylls jag av klarhet och saknat hopp. Var gång som jag vågat att dricka ur den blir jag hel och ren. Och jag känner ett lindrande ljus gå genom märg och ben

Nu undrar jag varför jag inte dricker mer. Varför, varför när jag vet att allt det ljusa och goda som det ger. Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig. Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som du skänker mig. Förunderligt, förunderligt.

Jag vill trotsa det motstånd jag har att ta emot det som gör mig gott. Det kloka att gå runt och söka det som jag redan fått.

Nu undrar jag varför jag inte badar mer. Varför, varför när jag vet allt det ljusa och goda som det ger. Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig. Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som du skänker mig. Förunderligt, förunderligt.

Bo Kaspers Orkester / Björn Eidsvåg

Kan det vara så att nåden skrämmer mig? Att jag har svårt att förstå att jag är genomälskad. Att det jag längtar efter samtidigt är något som jag känner ett motstånd inför?

Det finns så mycket i livet som pockar på min uppmärksamhet och tar mitt fokus. Och trots att jag vet att jag mår bäst av att först söka Guds rike så gör jag inte alltid det. Ibland undrar jag om det inte är så att jag går runt och letar efter substitut istället för det äkta. Att jag helt enkelt glömmer bort att det finns en brunn, en källa till liv i min egen kropp. Jesus säger ju att den som dricker av det vattnet jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vattnet jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv.

Varför badar jag inte mer? När jag vet allt det ljusa och goda som det ger.

/ Urban

PS. Bilden på badstegen är tagen av min morbror Göran Olsson. Fler av hans bilder kan ses på https://goranolsson.smugmug.com/ DS.

Sitter i soffan och funderar på hur många viktiga vägval man gör under sin livstid? Hur vet man att man väljer rätt? Och vad är egentligen ett vägval?

Jag tänker att vi människor dagligen tvingas att göra massor av val. Visst man kan strunta i att välja, men det är ju i och för sig också val. Vissa av vägvalen är lätta, medan andra är betydligt svårare. I vissa vägval känner man sig ganska säker medan man i andra egentligen vill, men man vet inte riktigt vad det kommer att innebära så istället tvekar man.

Ibland hamnar vi i vägval där vi själva inte kan välja väg, för beslutet ligger hos någon annan människa eller hos livet självt, och vi blir helt enkelt tvungna att anpassa oss och ta en annan väg än vi själva kanske hade tänkt.

Jag tänker om mig själv, att jag är en person som vill vara med och bestämma genom att göra aktiva val i livet, men jag inser att jag titt som tätt åker snålskjuts. Att jag liksom står där i väg korsningen och väntar på att någon annan ska komma och göra ett riktigt klokt vägval som även påverkar mig.

Om du inte vet vart du ska, spelar det ingen roll vilken väg du väljer.

Lewis Carroll

Citatet är hämtat ur boken Alice i Underlandet och visar hur viktigt det är att ha mål i livet och veta vart man är på väg.

Ibland sägs det att det inte tjänar någonting till att grubbla över det förflutna, men jag vill nog påstå att vi alla har ett behov av att titta tillbaka på våra vägval. Ofta är det nog långt senare vi förstår betydelsen av våra vägval och genom att blicka tillbaka kan vi se både det positiva och negativa som vägvalen inneburit och lära oss utav det. Jag har gjort vägval som jag i efterhand är väldigt stolt över men också vägval som jag idag ångrar. Beslut som på något sätt förföljt mig genom åren och insikten om att det inte går att förändra det förflutna kan verkligen skava i ens inre.

Samtidigt vet jag att tankarna om ett liv som kunde ha varit inte alltid är till någon hjälp, utan att de snarare gör att vi grubblar ännu mera.

När skriver detta blogginlägg inser jag att en del vägar jag valt att gå tagit slut och förvandlats till återvändsgränder. Samtidigt finns det vägar som jag inte vågat mig in på än och kanske är det så att det inte finns en väg som är den rätta, utan snarare är det alla dessa vägval vi gör i livet som bildar den väg som är vår.

/ Urban

En av mina absoluta favorit psalmer är ”Jag vill ge dig, o Herre, min lovsång”. En psalm som i mitt tycke och smak sjungs allt för sällan och rent generellt kan jag tycka att vi nuförtiden sjunger för få psalmer i kyrkan. Dessutom har vi ofta förvandlat lovsång till en musikstil, en egen genre. Men för mig kan en gammal psalm med massor av verser eller en U2-låt vara lovsång likafullt som en sång med få meningar som upprepas gång på gång…

Jag tänker att det är hjärtas inställning och riktning som är det viktiga, vilket innebär att lovsång inte handlar om en specifik musikstil utan om en livsstil. En slags längtan och vilja att ära Gud med hela sitt liv.

Jag vill ge dig, o Herre, min lovsång, jag vill tacka med skönaste ord. För din kärlek och nåd som är gränslös, jag vill tacka för allt gott du gjort. 

Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton skall en hyllning till dig bära. Och i dagar av glädje och dagar av sorg vill jag leva var dag till din ära. 

Ingen annan är värd att besjungas, endast du, Herre, äger min sång, och i himmelens gyllene salar skall jag prisa dig evighet lång. 

Och om sången nån gång skulle tystna eller störas av oro och strid, Herre öppna på nytt mina ögon, så att jag ser att hos dig är min frid. 

Christer Hultgren

Jag tycker det är en vacker tanke att se sitt liv som en lovsång där ens handlingar får vara toner till Guds ära. Visst det är starka ord att sjunga: ”Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig…” men jag tänker att orden inte talar om hur bra jag lyckas med det utan snarare om vad jag innerst inne önskar och vill. Viljan har jag men inte alltid förmågan, för det är ju ofta så att det goda som jag vill det gör jag inte, men det onda som jag inte vill det gör jag.

Att göra sitt liv till en lovsång är att låta livet präglas av tron och att använda det man fått för att i tacksamhet ära honom med sina gåvor och talanger. Det kan till exempel vara att våga vara tuff och hjälp den som är liten och svag.

Men vad innebär det att i dagar av glädje och dagar av sorg få göra sitt liv till en lovsång. Jag tänker att det handlar om ärlighet. Att komma till Gud med allt man har. Ser man det utifrån Psaltaren blir det tydligt att lovsång inte enbart handlar om att tacka och ära Gud utan lika mycket om att klaga och ropa på hjälp. Att helt enkelt visa respons både på Guds närvaro och den upplevda frånvaron.

/ Urban

Som ni kanske förstått är jag en person som har svårt för att sitta still och är det så att jag måste sitta still så tar det inte många minuter innan jag börjar vrida och vända på mig…

…och får jag inte komma ut i friska luften och röra på mig så mår jag dåligt. I och för sig är inte det så konstigt, för det är ju en vedertagen sanning att man mår bra av att röra på sig. Dessutom är det ju så att själva livet aldrig är stillastående, det är konstant i rörelse av förändring.

Det kanske inte alltid syns och inte heller alltid att det märks. Men en sak är nog ganska säker att vi förändras varje dag som går. Men frågan är nog mer, hur vi förändras. Går det åt rätt håll, eller växer vi åt fel?

Jerusalem

Läste nånstans att det är en illusion att något står still, att något börjar eller slutar, för vi är liksom alltid på väg, alltid i rörelse och precis så är det nog. Varje dag blir vi en dag äldre och förhoppningsvis en dag klokare, och skulle vi skriva ner allt vi gjort, upplevt och lärt oss under livet så skulle det bli hundratals sidor.

Varje dag blir vi en dag äldre och och förhoppningsvis en dag klokare! Och skulle vi skriva ner allt vi gjort, upplevt och lärt oss under livet så skulle det bli hundratals sidor. För det är ju så att vi lär oss så länge vi lever, om oss själva men också om andras liv och om Gud, om vi nu tror på honom?

Precis som ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv är dagarna vi lever. Dagarna vi lever får nämligen mening genom att kopplas ihop med det som varit och det som vi längtar efter och drömmer om.

Jag skulle vilja påstå att nuet behöver våra tidigare erfarenheter tillsammans med den okända framtiden och precis som Tomas Sjödin skriver i en av sina böcker så avgörs inte våra liv av småsaker utan av det återkommande. För det är ju de vanliga dagarna som blir livets gång.

Ska man påverka livets gång är det där man ska sätta in, om inte stöten, så i alla fall små, små knuffar i rätt riktning och på så sätt skapa de yttre förutsättningarna till att varje dag får en puls som gynnar allt det jag senare vill finna i mitt liv. 

Tomas Sjödin

/ Urban 

Allt är givet människan som lån

Pär Lagerkvist

Det är lätt att ta livet och allt det vi har runt omkring oss för givet, men allt vi har att tillgå är till låns så ta vara på tiden för en dag får vi lämna tillbaks allt det vi har.

Självklart kan vi påverka vårt liv, men helt och hållet råder vi inte över det. Det är bara att konstatera att de saker jag har idag en dag kommer att tas ifrån mig, och det behöver inte vara när jag dör utan det kan ske betydligt tidigare än så…

…när jag sitter och reflekterar kring detta inser jag att jag under vissa perioder i livet haft saker som jag inte längre har tillgång till. Saker som jag kanske inte ens märkt att jag lämnat tillbaks men som jag nu inser att jag faktiskt lämnat ifrån mig.

Läste nånstans att ‘livet är ett lån och dess bekymmer är räntan”, och visst kan man ha en del bekymmer i livet, men framförallt är det en stor glädje att få leva.

Jag tror att mitt och ditt liv är Guds. Att det är han som ger oss våra förutsättningar men också uppgiften att förvalta det vi fått. Om det nu är så att livet är något som jag fått att förvalta och ta hand om åt Gud, på vilket sätt påverkar detta mitt liv? Jag tänker att det både gör mig ödmjuk och lite orolig. För vad gör jag med mitt liv? Hur hanterar jag det liv jag fått till låns? Är jag rädd om det eller behandlar jag det det illa?

Ibland stressar jag mig igenom livet och glömmer att stanna upp och för många blir nog livet att avverka massa måsten dagarna i ända. Men tänk vad viktigt det är att inte skjuta upp saker och ting på framtiden, utan istället göra saker när lusten faller på för man vet inte hur lång lånetid man fått.

/ Urban

– När något händer dig, hur avgör du då om det är gott eller ont?

– Jag har nog inte riktigt tänkt på det. Jag antar att jag skulle säga att något är gott när jag gillar det, när jag mår väl av det eller när det får mig att känna mig trygg. Omvänt skulle jag säga att något är ont när jag lider av det eller när det kostar mig något som jag vill ha.

– Så det är rätt subjektivt?

William Paul Young

Denna korta dialog är hämtad ur Paul Youngs bok: Ödehuset. En bok jag säkerligen kommer återkomma till här på bloggen. Vi människor verkar ha en förmåga att snabbt vilja bedöma saker och händelser som kommer i vår väg som tur eller otur, bra eller dåligt, gott eller ont osv… Vi tror att vi snabbt kan sätta en etikett på det inträffade, men faktum är att alla dessa tankar är subjektiva. Vi har ju faktiskt ingen aning om vad som är positivt eller negativt för oss på sikt!?

Jag tror faktiskt att det som kan tyckas vara en katastrof, en jobbig upplevelse ibland kan vara det mest lyckosamma som kan hända oss. Självklart kan det vara svårt att förstå och acceptera det just i stunden, men det är just därför vi ska vara försiktiga med att döma en händelse allt för hårt. Det kan ju faktiskt vara så att den specifika händelsen öppnar dörrar som annars aldrig hade öppnats i vårt liv.

Jag vet mycket väl att det är lätt att dra förhastade slutsatser när vi inte har facit på hand, och ofta är det ju så att vi får svaret långt senare. Det kan ju faktiskt vara så att det ena leder till det andra, som leder till det tredje och så vidare och att det först är i efterhand vi kan se och förstå det hela. Eller som Sören Kierkegaard uttryckte det:

Livet kan bara förstås baklänges, men måste levas framlänges.

Sören Kierkegaard

När jag tittar tillbaka på mitt liv kan jag tycka att jag varit väldigt otursförföljd, som fått vara med om både det ena och det andra.. Men vad är egentligen tur och otur? Bra eller dåligt? Gott eller ont?

How can you know that’s a sorrow, we don’t know the end of the story.

Akosia

/ Urban