Jag fattar att det låter lite konstigt, men faktum är att denna jul var det typ första gången jag smakade brysselkål och rödbetssallad.
Trots att jag i princip aldrig smakat brysselkål och rödbetssallad tidigare så har jag tänkt att jag inte tycker om det. Men ack så fel jag hade, det var ju riktigt gott med både brysselkål och rödbetssallad och dessutom åt jag mammas vinbärsgele på annandagen. Det där röda dallret som passar utmärkt till kyckling och kött men som jag inte vågat testa tidigare. Jag har nämligen trott att det varit lingon och lingon tycker jag ju inte om, i och för sig har jag typ aldrig smakat lingon.
Tänk om man skulle bli ännu mer modig i att pröva nya sakert. Våga testa att äta något man inte gjort tidigare eller lyssna på något annat än det man vanligtvis lyssnar på någon gång.
Troligtvis skulle vi nog bli förvånad. För det vi tror att vi hatar kanske vi skulle tycka om bara vi gav det en chans. Och gillar man det inte så har man som ju inte förlorat något på det. Men gillar man det så har man kanske hittat något som man kan njuta av resten av livet.
Det finns två humoristiska bilder som nästan varje jul dyker upp i mitt flöde på sociala medier: Dan före Dan och den här bilden på Christer Björkman.
Idag är det som sagt en Annandag. Ett ganska märkligt namn på en dag, för det ju såklart en annan dag än den som var igår. Enligt almanackan har vi två annandag per år: Annandag Jul och Annandag påsk, förr hade vi även Annandag Pingst. Men om man tänker efter så inser man att det inte alls stämmer, varje år består ju av 365 annan dagar, och kanske är det just därför det är så lätt att göra det en annan dag!
De flesta känner säkert till uttrycket ”Uppskjut inte till morgondagen vad du kan göra idag” men ändå är det precis det vi gör, vi skjuter upp eller förhalar saker till en annan dag. Och detta trots att vi vet att det kan få få negativa konsekvenser.
Tänker att det finns flera olika faktorer som påverkar om vi gör det idag eller om vi skjuter upp det till en annan dag. Ser vi ett tillräckligt stort värde i att göra det? Har vi en tilltro till vår egen förmåga att klara det vi ska göra? Behöver vi verkligen göra det nu?
Är det roligt eller tråkigt? Lätt eller svårt? Viktigt eller oviktigt? Det kluriga är dock att det som kanske känns viktigt för stunden inte alls är viktigt i längden och att man i och med det en annan dag får ångra sitt beslut och agerande.
Måste erkänna att ibland blir jag lite trött på det där uttrycket ”Uppskjut inte till morgondagen vad du kan göra idag”. Jag tror nämligen att vi människor ibland måste få skjuta upp och förhala saker till en annan dag.
Vi har krympt ner livet till ett nu. Istället bör vi dra ut våra livs linjer. Se att våra liv har en historia och en möjlig framtid. Det ger oss perspektiv att se vad som är viktigt och vad som vi kan hoppa över.
Tomas Sjödin
Dessutom är det så att vissa dagar känner man sig trött, stressad och irriterad och det känns som att allt går emot en, då är det skönt att tänka på att imorgon är en annan dag!
Så här års är det många av oss som tar in en gran och pyntar den, och på sociala medier bombarderas vi med bilder på julgranar. Sannolikt är Julgranen en av de populäraste traditionerna vi har.
En lite märklig tradition, för visst är det väl märkligt att vi tar in ett levande träd som vi sedan sätter ljus och annat pynt i?!
Jag tycker det är väldigt mysig med julgran och dessutom är det underbart när hemmet fylls med grandoft. Men samtidigt är det så att vi år efter år klär granen utan att riktigt fundera på dess betydelse.
Vi förknippar julgranen med en positiv känsla men jag tror också att den har ett budskap som kan kopplas ihop med julens ursprungliga budskap. Mitt i vintern när alla lövträd ser ut som om de vore döda står granen där grön och levande som en symbol för det eviga livet. Livets träd som det står om i Uppenbarelseboken.
Mitt i den stora gatan. På båda sidor av floden växte livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger skörd varje månad, och bladen från träden är läkemedel för folken.
Uppenbarelseboken 22:2
Stjärnan i granens topp är en påminnelse om den stjärna som tändes när Jesus föddes och änglarna är en del av den himmelska hären. Men de röda kulorna då? Det är Kristi blod för dig utgjutet.
Årets gran har redan börjat barra litegrann, trots att vi vattnat den ordentligt och det får man väl räkna med. Vi har ju trots allt tagit in ett träd som någon tagit livet av och till sist står det ju inte ut längre.
Förhoppningsvis ska den kunna besvaras grön och fin ända fram tills tjugondag knut då den avklädd allt pynt och härlighet kastas ut i mörkret där utanför. Då har granen offrat sitt liv för att vi ska få vara glada!
Under årens lopp har jag tyvärr ofta haft ett svart-vitt tänkande, där händelser, saker och ting delats in i ytterligheter. Antingen roligt eller tråkigt, bra eller dåligt, fantastiskt eller fruktansvärt, rätt eller fel. Antingen det ena eller det andra, sällan någonstans där mittemellan. Det har liksom inte funnits plats för gråskalor där något exempelvis skulle varit lite bra eller lite dåligt.
Visst kan det svart-vita tänkandet ibland ses som lite charmigt och komiskt och att jag håller på svartvitt (Örebro SK) i fotboll är ju rätt passande. En klubb vars prestationer i alla fall jag bedömer som antingen väldigt bra eller rent utsagt urusla.
Visst det varit smidigt att kategorisera livet på detta sätt, men faktum är att det inte behöver vara antingen det ena eller det andra. Det behöver finnas utrymme för lite nyansera, för livet är komplext.
Mitt svartvita tänkande har ofta inneburit att så länge saker och ting gått som planerat har allt varit på topp, men när det inte går såsom jag vill har tankarna blivit väldigt negativa. Dessutom gör tankesättet att man lätt värderar hur bra eller dålig man är som människa. Värderingar som enbart är åsikter och inte fakta!
Man skulle kunna säga att mitt svartvita tänkande gjort att jag sett lite onyanserat på livet och att det förvanskat verkligheten.
De senaste åren har jag till stor del kommit ifrån de kategoriska påståendena och idag är jag övertygad om att det bästa sättet att hantera livet är att kunna tänka i två banor samtidigt. Det vill säga att kunna se både det negativa och positiva samtidigt.
Dessutom har jag insett att livet sällan vare sig är fullkomligt hopplöst eller alltigenom underbart. För det mesta är nog livet någonstans mittemellan dessa ytterligheter. Det innebär också att jag sällan är det ena eller det andra helt och hållet. Varken du eller jag är värdelösa, misslyckade eller korkade även om det ibland kan kännas så.
Så här i advent gläds jag åt alla ljus som tända upp och lyser i mörkret. För visst är det är det väl härligt att släcka ner belysningen och tända ett efter ett av ljusen i ljusstaken. Tänker att detta också kan fungera som en slags påminnelse om att vi var och en kan få vara ljus🕯som sprider hopp, medmänsklighet och kärlek.
Dessutom finns det många julsånger som handlar om att tända ljus, om att lysa upp mörkret som råder genom gemenskap och omtanke om varandra. Imorse kom jag att tänka på sången ”Det lilla ljus jag har…” och i detta blogginlägg tänkte jag dela några tankar utifrån den sångtexten.
Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart. Det lilla ljus jag har det ska få lysa klart, lysa klart, klart, klart,lysa klart.
Jag sätter det ej under skäppan, nej. Det ska få lysa klart. Jag sätter det ej under skäppan, nej. Det ska få lysa klart, lysa klart, klart, klart, lysa klart.
Frestaren vill det blåsa ut men det ska få lysa klart. Frestaren vill det blåsa ut men det ska få lysa klart, lysa klart, klart, klart, lysa klart.
Tänk dig ett kolsvart rum eller att du är ute i mörkret på en plats där ingen belysning finns. Plötsligt tänder någon ett litet stearinljus och vår blick dras automatiskt till ljuset, eller hur? Det lilla stearinljuset blir en skillnad mot mörkret, det kanske fortfarande känns mörkt men det lilla ljuset ger liv åt skuggorna och ger hopp om ett ännu större ljus.
Det behövs alltså inget stort ljus för att skingra mörkret som är närmast. Så även när du och jag tycker att vårt ljus inte räcker till så gör det ändå det. Visst det kanske inte lyser upp hela omgivningen men en liten del iallafall.
Jag vet mycket väl att mörkret kan komma smygandes inombords och att det kan vara svårt att rå på. Då kanske vårt lilla ljus kan hjälpa oss, och det kan också hjälpa nära och kära att komma vidare, ut ur mörkret.
Det finns säkerligen många olika tolkningar av vad texten betyder men jag tänker att om jag var ljuset som sattes under skäppan så är det som att jag skulle förminska mig själv, att jag helt enkelt inte lyser i min fulla potential. Det är inte meningen att vi ska dölja de vi är utan tanken är att vi ska lysa klart, och vi ska inte heller låta andra människors åsikter släcka vårt ljus. Tänker att orden ”frestaren ville blåsa ut, men det ska få lysa klart” är en viktig påminnelse om det. Om vi kan bortse från de människor som försöker blåsa ut vår livslåga kommer livet bli lättare att leva, men det är inte så lätt att göra det.
Jag minns när läkaren på Akademiska sjukhuset i Uppsala talade med mig och mamma efter operationen och gav beskedet att din hjärntumör var väldigt allvarlig, fem av fem i allvarlighetsgrad. Jag minns de tunga stegen in till dig Pappa efter operationen, dina frågor och de tomma ord som kom ut ur min mun. Minns min bort vända blick för jag visste ju att du inom en snar framtid skulle dö och jag tror faktiskt att du också förstod det.
516 dagar senare, den 28 april 2004 somnade du in. Även om vägen fram till din död var jobbig att beskåda så var själva dödsögonblicket fridfullt. Både sorgligt och vackert på en och samma gång. Ett sorgens ögonblick men samtidigt hoppets, och jag är oerhört tacksam över att jag var där.
Du föddes den 15 december 1947, vilket innebär att du idag skulle ha blivit 75 år. Just därför skriver jag idag denna text på min blogg.
Cancern gjorde att du blev mer frimodig att berätta om din kristna tro, och det var många gånger under sjukdomstiden som du var på din arbetsplats ESAB och pratade med gubbarna, som du själv uttryckte det. Efteråt var du alltid fascinerad över att så många ville prata med dig. En gång uttryckte du till mig att ”jag är nog inte välkommen dit mer. Jag kan ju inte komma gång på gång och göra så att fabriken står still”. Givetvis sa du det med glimten i ögat.
”Hur har du det med Jesus?” var en fråga du ställde till många människor under din sista tid i livet. Samtidigt som du stod inför din egen död frågade du andra hur de hade det med Jesus. Ibland kunde jag uppleva det som pinsamt och opassande, men samtidigt är det ju en oerhört viktig fråga.
Pappa du var en riktig glädjespridare med glimten i ögat och du han hade ett stort hjärta och ställde upp för allt och alla. Många är det som genom årens lopp fått hjälp med bilreparationer, bilköp, flyttar, ekonomi osv…
Idag sitter jag och tänker lite extra på dig. På din stora kärlek och ditt engagemang för Pingstkyrkan i Laxå. Där du under min barndom var ledare i barnverksamheten och senare församlings kassör och äldste broder.
Semestrarna vi gjort runt om i Europa med husbilar som du byggt själv och alla de tusentals gånger vi spelat kortspelet MAD på semestrarna. Alla de gånger vi åkt till Motala och tittat på Folkrace.
Alla de gånger vi stod först i liftkön på morgonen och sedan var var sist därifrån på eftermiddagen. Alla de gånger du körde för fort med bilen, men du åkte ju aldrig fast. Jag har fått lära mig att när hastighetsbegränsningen ändras så sitter det vägmärken på båda sidorna av vägen som anger den nya hastigheten men du menade att man skulle plussa ihop dessa skyltar för att få fram den nya hastighetsbegränsningen, och du skulle verkligen inte gilla alla dessa 2+1 vägar som nu finns.
Jag minns när du tvingade ut mig för att övningsköra och vi åkte till en isbelagd sjö och tränade på att häva en sladd.
När vi varit ute och åkt bil har du ofta varit duktig på att uppskatta vilken tid vi ska vara framme och för det mesta har den stämt. Men du förstod nog inte att vi fattade att du reglerade det genom att öka och sänka hastigheten.
Jag minns godiset i strumplådan. Alla de gånger vi gick upp mitt i natten för att åka till Gekås i Ullared för att handla. Jag minns ditt obefintliga intresse för matlagning, men kommer ihåg att när mamma var inlagd på sjukhus så fick vi hamburgare varje dag.
Jag minns jularna då det gamla couronne spelet kom fram och det nästan alltid slutade med att vi sköt varandra bakom linjen! Varje gång jag spelar så eller skjuter nån på pinnen i krocket får jag höra att jag brås på min far.
Jag minns de fina samtalen vi hade under din sista tid i livet, om ledarskap, engagemang, att tro på sig själv men framförallt de djupa samtalen om tron och ditt lugn inför döden.
Någon har beskrivit en död person som ett fordon som övergivits. En bil som ägaren parkerat, stängt av motorn och släckt ner, själv har han vänt och gått hem längs stigen. En vacker beskrivning, som passar alldeles utmärkt in på dig pappa som verkligen älskade bilar.
Det har nu gått arton och ett halvt år sedan du somnade in och det känns fortfarande väldigt konstigt. Saknar dig oerhört mycket, det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Men en dag ska vi ses igen, hemma hos Herren. Då får du ännu en gång vrida om nyckeln på bilen och så tar vi oss en åktur, du och jag ❤️
Det sägs att tårar är ord från hjärtat som munnen inte klarar av att formulera. Känslor som helt enkelt är för stora för att kunna formulera med ord. Och visst är det fascinerande att kroppen pressar ut vätska när det som saknar språk ändå behöver sägas.
Att gråta kan både vara befriande och besvärande och trots att jag vet att tårar ofta är förlösande så har jag ofta hållt dessa inom mig. Eller snarare undvikit att gråta inför andra och det är jag nog inte ensam om, alla har vi nog kämpat mot gråten trots att det är helt naturligt att gråta.
I de mörka och svåra perioderna av livet har jag oftast gråtit i min ensamhet eftersom jag varit rädd för att visa mina känslor inför andra. Som så många andra svenskar har jag liksom blivit invand i att inte besvära andra med min gråt, men det är betungande och att inte våga visa hur man mår. Men inför Gud har jag gråtit.
Ansiktet bränner av gråt, det mörknar för min blick. Jag vänder mig till Gud med min gråt.
Job 16:16,20
Precis som Job har jag vänt mig till Gud med min gråt och det kan vara väldigt skönt och befriande att få gråta ut ordentligt och bara låta tårarna rinna. För när vi gråter, gråter Gud med oss
Jag tror på en Gud som gråter med mig, när jag gråter så allting är gråt. En tröstande Gud som kan trösta likt den som väntar tills gråten gått åt.
Alla går vi omkring och bär på livets ryggsäck och den fylls ständigt på med tunga och lätta saker. Alla har vi erfarenheter och upplevelser från förr med oss i bagaget, både bra och dåliga. För det är ju så att både med och motgångarna ska rymmas i samma säck.
För en del blir ryggsäcken så tung att den blir svår att bära medan andra har tur och kan gå runt i livet med lätta kliv eftersom deras ryggsäck är relativt lätt. Och visst kan det kännas orättvist, men livet är faktiskt inte rättvist. Dessutom är vi inte alla lika duktiga på att packa och vi har olika starka ryggar att bära packningen med.
Mycket av ryggsäckens innehåll har vi själva inte packat i, utan den har till stor del packats av livets omständigheter och av andra människor. Men det är vi som får bära den, vilket kan kännas både tungt och orättvist.
Ibland kan jag dock tycka att ryggsäcken som metafor och orden ”att ha med sig i bagaget” fått en alldeles för negativ klang. Visst förutom goda och fina minnen så finns där också saker som tynger såsom sorger och besvikelser, skuld och skam, upplevelser av svek och ensamhet. Jobbiga och hemska minnen. Jag vet för jag har själv upplevt saker som jag inte ens skulle önska min värsta fiende.
Men det finns alltid två sidor av myntet. Att det är jobbigt att bära en tung ryggsäck är bara halva sanningen, jag tänker nämligen att det är bra att ha med sig mycket i bagaget för det innebär ju att man har mycket livserfarenhet.
I självhjälps böcker och annan litteratur får man ofta rådet att tömma, se över och packa om sin ryggsäck och det tror jag också är viktigt, för man ska inte gå runt och bära på massa onödig skit som faktiskt går att släppa taget om. Men samtidigt är jag övertygad om att det tunga i livets ryggsäck även kan vara bra för oss. Det kan ge oss livskunskap, självkännedom, empati, strategier och verktyg som gör oss rustade för ett liv där solen inte alltid skiner.
Så vad har du med dig i din ryggsäck som du kan dela med dig av?` Kanske kan det du har i ditt bagage vara värdefullt här och nu för dig personligen eller för någon annan. Kanske har du saker i din ryggsäck som kan hjälpa till att bära de bördor som livet emellanåt kommer med, både för dig själv och andra. Kanske har du saker i din ryggsäck som gör vandringen lätt trots att ryggsäcken är tung och fullproppad av erfarenheter och upplevelser.
Hört många människor säga att det hjälper väl inte att gråta? Att gråta löser väl inga problem? Och jag inser själv att jag titt som tätt säger till barn på förskolan att de ska sluta grina. Förhoppningsvis gör jag det bara när gråten är tillgjord och obefogad, men generellt tror jag att både barn och vi vuxna skulle må bra av att gråta oftare.
Jag tror nämligen det är viktigt att få gråta när det behövs. Gråta av sorg, trötthet, frustration och smärta, men också av glädje och tacksamhet. Men ändå är det många som skäms för sina tårar, kanske beror det på att de säger något om oss själva. Något som vi kanske vill dölja eller vända ryggen åt.
Många av oss har nog en tendens att tro att vi kan lösa problem genom att vända ryggen åt dem, och kanske är det just det som är det största problemet!
Jag har gråtit många gånger i mitt liv av många olika anledningar, och nuförtiden gråter jag exempelvis till filmer. Men jag har också under långa perioder hållt gråten inom mig och precis som många andra svenskar blivit invand i att inte besvära andra med min gråt.
Okej, man kan kanske tycka att tårar signalerar skörhet, sårbarhet och brustenhet. Saker som vi ofta förknippar som motsatser till styrka. Men att gråta är inte alls ett svaghetstecken utan snarare ett tecken på styrka.
Det är snarare ett friskhetstecken att gråta och tårarna de hjälper oss att rensa i vårt inre. De hjälper oss att släppa ut vår oro, vår ångest, vår frustration och gör att stressnivån sjunker, och det är faktiskt en mänsklig rättighet att få gråta.
Det är nog fler än jag som fått svidande ögon och tårar av att hacka lök och inom psykologin talas det ibland om löken som en bild av människans inre värld. Vi stänger gärna in det jobbiga i våra liv med lager på lager av skydd, för att ingen ska se det. För att verkligen kunna komma åt det jobbiga som smärtar och gnagar i vårt inre behöver vi skala av lager efter lager av löken, vilket kostar oss tårar. Så man skulle ju kunna säga att det visst hjälper att gråta!
Jag vet mycket väl att Advent betyder ankomst och inte väntan såsom många tror. Men kanske finns det ändå nån slags sanning i den väl spridda missuppfattningen, för advent är ju en slags nedräkning. En slags väntan, längtan och förväntan på julen som ska komma.
Att behöva vänta har alltid varit en stor del av det mänskliga livet, men nu lever vi i en kultur där det mesta hela tiden går fortare och fortare och då kan det vara lätt att tro att detta med att behöva vänta har försvunnit. Snabbfarts samhället hjälper oss ju inte direkt att öva oss i tålamod och ofta ser vi väntandet som något trist och tråkigt.
Men är det verkligen bara negativt att behöva vänta? Är det inte så att tålamod, uthållighet och förmågan att vänta är viktiga egenskaper i en människas liv. Att det är de egenskaperna som bekämpar flyktigheten och får oss att bottna i livet.
Att behöva vänta väcker många känslor inom oss, om de är positiva använder vi ofta ordet förväntan men väntan kan också kännas som frustration, tristess och vara präglade av sorg och oro. Är väl medveten om att alla inte ser fram emot julen, för tyvärr är den ju inte lika härlig för alla, och det är ju stor skillnad att gå i väntans tider och att sitta och vänta på svåra sjukdomsbesked.
Enligt etnologen Anita Beckman finns det tolv olika varianter av väntan, eller kanske snarare sex olika motsatser av väntan. Den självvalda väntan och den icke självvalda. Visshetsväntan och ovisshetsväntan. Den inplanerad väntan och den icke planerade, den maktfulla väntan och den vanmäktiga, den lyckade väntan och den misslyckade, den kreativt aktiva väntan och den icke aktiva passiva väntan.
När jag tillämpar dessa tolv varianter på mitt eget liv ser jag mängder av situationer som passar in under de olika varianterna, vilket jag tror att du också gör.
Frågan är vad vi gör med vår väntan och vad väntan gör med oss? Många av oss står nog och surfar på mobilen när vi väntar, men jag tänker att väntan kan vara ett viktigt andningshål i tillvaron där vi kan vänta in oss själva. För tyvärr har vi människor ofta en tendens att springa ifrån oss själva. Kanske kan man se väntan som en metafor för förändring.
Väntan är en spricka i tiden där aktiviteter kan förberedas och förutsättningar för att livet ska hända vårdas. En odefinierad tid för återhämtning och växt.
Anita Beckman
Vi kanske rentav behöver väntan för att vi ska hinna reflektera över våra liv och kunna drömma och fantisera om hur vi vill leva framåt. Samtidigt är jag rädd för att vi ibland väntar för gäves. Att vi går runt och väntar på rätt tillfälle, ett tillfälle som kanske aldrig kommer för under väntans tider kan förutsättningar ändras och det vi önskar och vill liksom inte blir möjligt. Många av oss väntar på att det ska bli bättre, att det ska bli lugnare och att allt liksom ska ordna sig av sig självt. Men jag tror faktiskt att vi behöver vara aktiva i vår väntan!
Urbans Tankar och Funderingar 