Urbans Tankar och Funderingar

”Love rescue me” är verkligen en låt jag kan identifiera mig med, på något sätt är det som om låten beskriver mitt liv och min inre resa. Bono brukar ofta använda ordet Love som en metafor för Gud, vilket innebär att jag ser denna låt som ett slags samtal med Gud. Ett samtal som både andas uppgivenhet och hopp. Den typ av samtal som jag många gånger haft med Gud.

Love rescue me
Come forth and speak to me
Raise me up
And don’t let me fall.
No man is my enemy
My own hands imprison me.
Love rescue me

Jag har insett att det ofta är jag själv som är min största fiende, att det är jag som håller mig själv fången. Självklart fanns det en människa som var min fiende då jag under 2003-2004 blev utsatt för ett flertal grova brott. Men hur jag sedan hanterade det hela var nog en ännu större fiende!

Istället för att bearbeta det jag upplevt försökte jag förtränga det genom att bygga upp en mur kring mitt inre, och jag ljög både för mig själv och min omgivning. Vet mycket väl att det är en försvarsmekanism att göra så men ändå har jag många gånger klandrat mig själv.

Many strangers have I met
On the road to my regret
Many lost who seek to find themselves in me.
They ask me to reveal
The very thoughts they would conceal.
Love, rescue me.

Alla bär vi på hemligheter i vårt inre och det vi försöker tränga undan har en tendens att hela tiden dyka upp i vårt medvetande. Men vi gör allt för att hålla det inom oss, samtidigt som vi vill att andras tankar ska bli avslöjade.

Självklart ska vi inte säga allt till alla, hemligheter behövs ibland som ett skydd mot omvärlden. Men tänk om vi skulle våga öppna vårt inre och släppa in en eller flera medmänniskor där, är övertygad om att det skulle göra oss gott.

Yeah, though I walk
In the valley of the shadow
Yet, I will fear no evil. 
I have cursed thy rod and staff
They no longer comfort me. 
Love, rescue me.

Denna vers har sitt ursprung i Psalm 23 och du kanske inte gillar att Bono bytt ut orden ”ty du är med mig, din käpp och stav tröstar mig” och istället sjunger ”Jag har förbannat din käpp och stav, de tröstar mig inte längre”.

Personligen uppskattar jag den brutala ärlighet som finns i texten. Gillar liksom att det är en blandning av hopp och förtvivlan, tro och tvivel. Troligen är det för att jag själv varit där, jag har själv varit förbaskad på Gud och slängt biblar i golvet då de inte givit mig nån tröst. Samtidigt har jag fått erfara att det finns ett hopp. Att hur långt bort Gud än verkar vara så är han mycket närmare än man anar.

I’ve conquered my past
The future is here at last
I stand at the entrance to a new world I can see.
The ruins to the right of me
Will soon have lost sight of me.
Love, rescue me

När jag ser tillbaks på mina 45 år ser jag ett liv med höga toppar och djupa dalar. Ett liv där jag flera gånger varit och vandrat i dödsskuggans dal, men tack vare Gud har jag besegrat mitt förflutna!

/ Urban

Jag brukar beskriva min tro som en blandning av ”Saliga visshet Jesus är min” och U2:s ”I still haven’t found what i’m looking for”. Kanske låter det ambivalent men min tro består både av en slags visshet och ett sökande.

I have climbed highest mountains
I have run through the fields
Only to be with you
Only to be with you
I have run
I have crawled
I have scaled these city walls
These city walls
Only to be with you

But I still haven’t found what I’m looking for. But I still haven’t found what I’m looking for (…)

I believe in the kingdom come
Then all the colors will bleed into one
Bleed into one
But yes I’m still running

You broke the bonds
And you loosed the chains
Carried the cross
Of my shame
Oh my shame
You know I believe it

But I still haven’t found what I’m looking for But I still haven’t found what I’m looking for…

För mig är det en låt som beskriver både längtan och frustration. Längtan efter att komma närmare Gud och oförmågan att göra det. Vi kristna gör massa saker för att komma nära Gud av egen kraft men det är först när vi får se honom i hans eget rike som vi kommer vara helt nöjda, tills dess får vi helt enkelt fortsätta att springa.

Precis som Bono sjunger tror jag att Jesus befriat oss, att han bröt banden, löste bojorna och bar min skam upp på ett kors. Jag tror på det kommande kungariket och ber jag att hans rike ska komma. Jag är frälst men jag har fortfarande inte hittat det jag letar efter!

I dagens samhälle är det ofta sökarens attityd som lyfts fram och premieras och kanske är det så att vi missar en viktigt aspekt av det kristna livet om vi enbart ser oss som finnare. I kyrkan har jag många gånger mött de enkla förklaringarna och de färdiga svaren, men att vara kristen gör vare sig livsfrågorna mindre eller färre, det är nog snarare tvärtom!

Kanske låter det lite ambivalent, men för mig handlar kristen tro om att vara både finnare och sökare på en och samma gång. Det är ju i brottningskampen, i sökandet, genom frågorna och ifrågasättandet som tron fördjupas och växer vidare. Att tro är en ständig process, en väg där man ständigt behöver söka sig vidare för att upptäcka mer och mer… Att tro handlar om att söka Guds vilja, och varje dag har vi ett val att bejaka det sökandet eller att trycka undan den känslan.

/ Urban

Jag tror att vi inom kyrkan har behov av lite mörkare psalmer som vi kan sjunga med i när livet känns mörkt och besvärligt, för en av psalmens viktigaste funktioner är väl att man ska kunna känna igen sig i texten?

Jag tänker att vi behöver sånger som kan hantera såväl frågetecken som utropstecken och en sådan låt är U2:s ”Wake up dead man” från albumet ”Pop”.

Rent musikaliskt är det är långt ifrån en av deras bästa men ändå en låt som betytt oerhört mycket för mig, framförallt när livet varit mörkt.

Jag är väl medveten om att texten innehåller lite väl starka ord för en del frikyrkomänniskor, å andra sidan är texten inte så farlig i jämförelse med vissa texter i Psaltaren.

Jesus
Jesus help me
I’m alone in this world
And a fucked up world it is too
Tell me
Tell me the story
The one about eternity
And the way it’s all gonna be

Wake up
Wake up dead man
Wake up
Wake up dead man

Jesus
I’m waiting here boss
I know you’re looking out for us
But maybe your hands aren’t free
Your Father
He made the world in seven
He’s in charge of heaven
Will you put a word in for me

För mig är texten en bön, en stark vädjan om att Jesus ska vakna till liv och gripa in i denna jävliga värld. Fraser som jag många gånger använt mig av när livet varit mörkt och det känts som att den Jesus jag valt att följa i själva verket är maktlös och oförmögen att hjälpa.

Men sedan kommer det en annan röst som uppmanar oss att lyssna. Det är som att perspektivet vänts och att det nu är Jesus som talar och plötsligt är det kanske Bono och jag som är de döda?

Listen to your words
They’ll tell you what to do
Listen over the rhythm that’s confusing you
Listen to the reed in the saxophone
Listen over the hum of the radio
Listen over the sounds of blades in rotation
Listen through the traffic and circulation
Listen as hope and peace try to rhyme
Listen over marching bands playing out their time

Wake up
Wake up dead man
Wake up
Wake up dead man

Jesus
Were you just around the corner?
Did you think to try and warn her?
Or are you working on something new?
If there’s and order
In all of this disorder
Is it like a tape recorder?
Can we rewind it just once more

Wake up
Wake up dead man
Wake up
Wake up dead man

När vi upplever Jesus som frånvarande och långt borta beror det nog på att vi inte uppmärksammar hans närvaro mitt i vår vardag. Men han finns där, det gäller bara att lyssna!

Orden ”Wake up, wake up dead man” kanske främst är riktad mot oss själva? Att vi behöver säga till oss själva att vakna, men det är också en bön till Jesus om att han ska väcka oss!

/ Urban

Med start idag kommer jag publicera åtta bloggtexter utifrån olika U2 låtar som är och har varit betydelsefulla för mig

Som sista spår på U2:s album ”All That You Can’t Leave Behind” finns låten Grace. En lite annorlunda och melankolisk låt men med en text som är allt annat än melankolisk:

Grace, she takes the blame
She covers the shame
Removes the stain
It could be her name

Grace, it’s the name for a girl
It’s also a thought that changed the world
And when she walks on the street
You can hear the strings
Grace finds goodness in everything…

Inom kristendomen är ordet Nåd oerhört centralt, men hur ska man förklara nåden utan att förminska och begränsa dess innebörd?

Bono beskriver nåd som en vacker kvinna som skapar musik vart hon än går. En kvinna som rör sig bortom karma (she travels outside of karma) och tar på sig skulden, täcker skammen och tar bort fläcken av vår synd. Hon är helt enkelt den förkroppsligade motsägelsen till all karma, att få vad man förtjänar och istället för att nonchalera dig har hon tid att prata (She’s got the time to talk).

When she goes to work
You can hear her strings
Grace finds beauty
In everything.

Because Grace makes beauty
Out of ugly things

Denna kvinna finner och skapar skönhet vart hon än går. Hon gör skönhet av fula saker genom att reparera dessa, det vill säga återställa dig och mig till den relation vi är ämnade att ha med Gud.

Nåd är ingen belöning för att man uppfört sig väl och beror inte på våra egna ansträngningar. Vi är alla skitstövlar men Gud älskar oss ändå och vill ge oss förlåtelse och upprättelse. Chansen att gång på gång få börja om på nytt!

Vi kanske misstolkar nåden och tycker att det spelar väl ingen roll hur vi lever, vi får ju ändå ut samma lön i slutändan! Varför ska vi jobba hela dagen i vingården om vi ändå får samma lön som den som bara jobbat i en timme? Och varför ska vi stanna hemma och hjälpa pappa med gården om det ändå inte gör någon skillnad? Det har jag funderat på många gånger. Men jag tror faktiskt det gör skillnad, för nåden är en tanke som förändrar världen (Grace a thought that changed the world), frågan är bara om vi hör dess strängar?

Det är nog ingen slump att låten både börjar och slutar med gitarr toner. Till en början hör man bara ett lugnt gitarriff sedan tillkommer övriga instrument och Bono’s underbara röst. I slutet tynar sedan de övriga instrumenten bort och för ett kort ögonblick spelas samma toner igen. De toner som fortsätter på sin väg när allt annat har upphört. För i slutändan finns det bara nåd!

/ Urban

Jag var 10 år och satt hemma hos en kompis och lyssnade på musik och upptäckte att hans storebror hade köpt en ny LP-skiva: ”The Joshua tree” med U2. Minns hur min kompis försiktigt släppte ner pickupen och introt till ”Where the Streets have no name” började. En snygg stämningsfull inledning som sedan exploderade i The Edges klassiska gitarrspel. Jag var helt oförberedd, men där och då blev jag ett stort U2-fan.

Ibland är det nog så att ögonblick i livet är sådana att man först senare förstår hur betydelsefulla och oförglömliga de var. För 35 år senare tycker jag fortfarande att U2 är världens bästa rockband och att plattan ”The Joshua tree” är världens bästa i hård konkurrens med deras andra stora mästerverk ”Achtung baby”.

Till att börja med hade mitt fasthängande vid gruppen att göra med själva musiken: The Edges säregna gitarrslingor, Adam Claytons basgångar, Larry Mullens ihärdiga trummande, men framförallt Bonos röst!

Efterhand började texterna få stor betydelse och det finns inga andra som har tonsatt så många av mitt livs känslor såsom U2. Genom hela livet har det funnits någon låt eller textfras som antingen givit mig tröst, vägledning, uppmuntran eller bara skapat identifikation.

We are not a christian band, we’re a band of christians

Bono

Även om de inte vill bli förknippade som ett kristet rockband handlar många av deras låtar om just deras tro. Bono som skriver texterna gör det utifrån sin starka övertygelse men han skriver också om tron när livet känns becksvart och det känns svårt, eller rentav omöjligt att förstå sig på Gud. Den brutala ärligheten som finns i texterna tilltalar mig väldigt mycket och har varit till oerhört stor hjälp i min trosvandring.

/ Urban

Det sägs ofta att vi människor inte inser vad som är viktigt i livet, förrän det händer oss något. Att det är först då som vi stannar upp, reflekterar och påminner oss om vad som faktiskt är viktigt.

En livskris kan göra oss ödmjuka inför livet och få oss att inse hur viktigt det är att fokusera på det viktiga istället för det oviktiga som faktiskt inte spelar någon roll när allt kommer omkring.

När jag för ett antal år sedan gick i terapi försökte jag på allvar bli av med flera oviktigheter i mitt liv, jag hade helt enkelt flytt in i intressen och hobbys på grund av mitt mående och som nu kändes förbrukade.

Jag var väldigt pretentiös och hård mot mig själv och ansträngde mig verkligen för att bara göra det som är viktigt. För det oviktiga som från början hade varit min energi påfyllning hade ju blivit förstört av mitt flyktbeteende. Tillslut fick psykoterapeuten mig att inse att man inte kan leva så, för vi behöver nämligen oviktigheterna i livet. Vi behöver skapa utrymme för de viktiga oviktigheterna.

Jag tänker att det är okej att vara uppfylld av oviktigheter, det kan till och med vara önskvärt. Vi behör ägna tid åt dessa eftersom de är viktiga för att ge oss avkoppling och ny energi. Det som är farligt är om det oviktiga blir det viktigaste!

Självklart ska vi inte slösa bort livet på oviktigheter men vi kanske inte heller ska ta allt så allvarligt. Vi behöver förstå att vi både är viktiga och oviktiga. För oss själva och för våra älskade betyder vi allt men i det stora hela är vi var och en bara en droppe i havet.

/ Urban

Alla har vi säkert nångång i livet varit i en situation där vi känt att vi borde säga något, men inte vågat. Vi ville liksom säga något som trösta och stöd, men fann inte orden och i vår rädsla för att säga fel så sa vi istället ingenting alls..

… Och många av oss har säkert upplevt människors tystnad när vi själva av en eller annan anledning mått dåligt.

I bibeln står det om en man som hette Job och när han drabbades av en enorm livskris kom hans vänner Elifas, Bildad och Sofar till honom. Men de sa ingenting till honom för de visste inte riktigt vad de skulle säga.

Sedan satt de på marken tillsammans med Job, alldeles tysta, i sju dagar och sju nätter. Ingen av dem ville säga ett ord till honom, för de insåg att hans lidande var fruktansvärt stort.

Job 2:13

När jag för många år sedan blev utsatt för ett antal grova våldsbrott sa en vän till mig att ”jag vet inte vad jag ska säga?”. Det var en fras hon ofta använde i våra samtal och jag minns att jag brukade svara henne: ”Du behöver inte säga så mycket. Jag vet faktiskt inte vad jag själv skulle säga om jag var du?”

Det är verkligen inte så lätt att veta vad man ska säga till någon som mår dåligt, för det finns ju inga enkla svar på vad man ska säga som funkar i alla situationer. Men jag tänker att det nog är viktigt att man iallafall säger nånting, även om det man säger blir fel.

För mig var orden ”jag vet inte vad jag ska säga?” oerhört sköna att höra. Betydligt skönare än välmenande men missriktade klyschor som: ”det kommer snart bli bättre ”,”livet måste gå vidare”,”jag förstår hur det känns” och ”det finns nog nån mening med detta också ska du se”.

När Jobs vänner Elifas, Bildad och Sofar tillslut bröt tystnaden sa de många märkliga saker till Job. Deras ord var nog inte till någon större hjälp och tröst, och så får man nog räkna med att det kan vara i en livskris.

Jag har personligen mött medmänniskor som i välmening sagt saker till mig, men som blivit så fel. Ord och fraser som ibland gnagt inom mig under en längre tid. Men jag vill ändå påstå att det är bättre att man säger nånting än att vara tyst. För det är rentav jobbigare att möta en medmänniska som är tyst och vänder bort sin blick än en som säger fel saker!

Som medmänniska behöver man inte säga så mycket, den handlar mer om att visa att man finns där. Att lyssna när en person berättar om hur den upplever sin verklighet kan fylla en oerhört viktig funktion och kom ihåg att man ruskar inte av sig en svår livshändelse, man lär sig hantera dem och bära dom mindre tungt.

/ Urban

Jag vet inte riktigt varför men årstider har blivit ett av mina favoritord och för mig har varje årstid sin egen speciella charm, och vill man vara lite filosofisk kan man säga att hela livet har sina årstider.

Årstidsväxlingarna i skapelsen de motsvaras av liknande perioder i en människas liv och det gäller att ta vara på dem och göra det bästa av dem.

För mig är de fyra årstiderna en stor rikedom och jag mår bra av att få uppleva skiftningarna och kontrasterna, att allting återvänder och passerar gång på gång. På något sätt är det som att de fyller olika funktioner i mitt liv. De talar liksom till olika delar av min personlighet och då menar jag till både ande, kropp och själ.

Många skulle säkert vilja ha ständig vår och sommar men det är inte möjligt. Livet är inte bara vårkänslor, värme och solsken utan också höststormar, kyla och regn som känns som småspik.

Tänker att det är en utmaning för oss att acceptera och att leva i nuet i de årstider som kommer till oss. Och om vi försöker förstå den årstid vi befinner oss i kan det nog bli lättare att hantera de tankar och känslor vi går igenom.

Denna sanna lyckan finner man bara om man anpassar sig till livets årstider alldeles som man anpassar sig till årets.

Sigrid Undset

En del kanske tycker det är tråkigt att årstiderna kommet om och om igen, men jag tänker att det också är en slags trygghet och tröst att det är på det sättet. Att det alltid kommer en ny vår där man får chans att så det man vill skörda.

Men givetvis finns det öven oförutsägbarhet och överraskningar i livets årstider. Lågtryck med ostadigt och regnigt väder mitt i sommaren, men även brittsommar i oktober med sommar temperaturer och solbelysta lövträd med vacker färgprakt.

/ Urban

På väg till min arbetsplats går jag över en bro och så här års är det väldigt fascinerande att se alla vackra spindelnät som spindlarna åstadkommit på broräcket.

Tänk att en enda liten spindel kan konstruera en sån briljant konstruktion, och det sägs att spindeltråd i förhållande till sin vikt är starkare än stål. Dess unika kombination av styrka och böjlighet har länge varit ett intressant föremål inom biomimetiken. Men jag tänker att spindelnät också är intressanta på ett mänskligt plan.

Imse vimse spindel klättrar upp för trån ner faller regnet spolar spindeln bort upp stiger solen torkar bort allt regn Imse vimse spindel klättrar upp igen.

Tänker att livet ibland kan vara precis såsom för Imse vimse spindel. Allt flyter på och känns bra men plötsligt händer något som vänder upp och ner på tillvaron. Ibland kan det liksom kännas som att det ösregnar och att man likt Imse vimse spindel tappar fotfästet och spolas bort. När det händer kan vi få finnas där för den som faller genom att spinna ett nytt nät som personen kan få landa i.

Ibland är det jag som behöver ett mänskligt spindelnät att falla i och en sol som lyser för mig så att jag kan klättra upp igen, en annan gång är det nån av mina medmänniskor. 

/ urban

När jag idag lämnade in bilen på service tänkte jag att det vore nog bra om man med jämna mellanrum kunde lämna in sig själv på service. Man behöver liksom inte må dåligt för att ha det behovet utan man kan också tänka att man gör det förebyggande.

Precis som vi servar våra bilar behöver vi serva vårt inre för att se att allting är såsom det ska. Så frågan är när gjorde du senast en service av ditt inre? Och lever du i en relation behöver nog den också service med jämna mellanrum.

Den här gången blev det bara en vanlig grundservice, men jag minns ett annat servicetillfälle då bilmekanikern ringde och sa att bilen behövde fyra nya däck eftersom vi kört lång tid med felaktig hjulinställning.

Jag vet mycket väl att det är en god idé att kolla hjulinställningen om bilen drar till höger eller vänster då man kör. Men jag hade inte upplevt att den gjort det.

Om man justerar hjulinställningen så att den är rätt undviker man onödigt slitage på däcken, vilket gör att de håller längre. Dessutom blir bilen blir mer lätthanterlig, men framförallt så sänks bränslekostnaderna.

Vi människor behöver också ha en genomgång då och då tänker jag. Det gör att vi kommer hålla längre. Eller kanske mer – vi kommer att orka mer.

Pedher Skoog

Med jämna mellanrum behöver vi nog se över vårt livs hjulinställning så att vi inte i onödan dras åt höger eller vänster om vi ska rakt fram, för det är nog lätt så att vi blir utslitna om livet bara får rulla på utan någon större eftertanke. Visst vi kanske kommer framåt men det tar på krafterna om man hela tiden dras åt något oönskat håll.

Att serva sitt inre handlar om att stanna upp och reflektera, enskilt eller tillsammans med någon som man har förtroende för. Det kan handla om att få prata av sig med en vän, att gå i terapi, få själavård eller att be någon om förbön.

Att reflektera över det som är och har varit, och utifrån det bestämma sig för vilken riktning ens liv ska ha framåt. Och för att lyckas i sin strävan framåt behöver man rikta uppmärksamheten inåt och hitta en bra balans mellan comfort zone, utmaning och återhämtning. En balans mellan andras förväntningar och våra egna behov.

/ Urban

PS. Följ gärna min vän Pedher Skoogs blogg https://pedherskoog.com/ DS.